Det är ju fånigt att sakna Henne redan innan Hon har åkt

Inatt är allting statiskt. Kläderna hon har lagt ut på köksbordet ter sig som en studie i resa. Någon borde måla av. Skissa kanske. Kläderna kommer inte att ligga kvar länge. Imorgon åker hon hej och hå i tjänsten till Korea. Vi hoppas under två veckor men vet att det likaväl kan bli längre. It sucks.
Vi hann så långt idag med poolen. Äntligen verkar gropen klar. Såpass åtminstone att vi har kunnat bära ner allting som övervintrat på toppaltanen. Ställa i ordning. Bänglat så vi blev yra och gapiga, varma och svettiga, och till slut fick vi en hel del monterat. Och plötsligt står möjligheten där, inte som en hägring en tanke en besatthet, utan som en verklig gräns till det vi spanat efter, jobbat för.
Och då ska hon åka.
Det är så fel.
Hon har brännt sig i solen dessutom. Jag blir bara brun, men hon blir röd, som om detta faktum någonsin skulle kunna påverka hennes vilja att jobba i mål. Jag blir så matt tidvis, men det är hon som blir bränd av solen. Hon är så glad att vi hann så pass långt. Hon säger att hon hatar att behöva åka, och jag vet att hon hatar att inte vara här precis som vi hatar att hon inte är här. En stor del av denna natts sömnlöshet är att hon ska åka imorgon...
Jag står och blickar ut mot poolgropen. Gryningen jobbar ytterst divaartat bakom kulisserna innan den dagliga entren. Plötsligt rasslar bonussonen uppför trappan. Klockan är tre. Han är törstig och ropar efter mamsen.. Tyvärr är bara jag uppe, men han nöjer sig med ett glas vatten. Snart är det bara han och jag i närmare två veckor. OM vi har TUR. Inte måla Faen på väggen.
Jag tittar ut medan gryningen lever ut alla sina fantasier. Jag gäspar. Äntligen kommer sömnen. Jag tackar och tar emot och hoppas på en lång varm kyss innan hennes taxi kommer.