Innan

Det var mörkt ute och jag höll på att somna. Det var bara något jag var tvungen att göra innan tandborstning, toalett och zombievandring in till Kvinnan. Göra. Skriva ner. Här kanske. Det var bara något jag tvunget behövde få ur mig. Det var inget viktigt, men ett tankens cancergnag ville inte ge mig ro och upprepade att just det som inte är viktigt ibland kan vara viktigare än så. Det var som en dröm innan sömnen, ett fluffande av kudden när jag precis öppnat sovrumsfönstret. Det var den där nästan tentakelgripliga ilningen av kall luft.

"Ge dig inte! Som om du någonsin egentligen skulle kunna." Jag var tvungen att säga det högt. Kanske här. Jag var tvungen att slå in den spiken innan sömnen, för annars bara visste jag att sömnen skulle hänga löst ännu en natt.

Jag var tvungen att dyka djupt den här gången, det här livet, innan jag kunde vända tillbaka. Jag vet inte ännu om det var värt det, men min hand är hårt knuten medan jag rider inuti luftbubblan upp mot ytan genom mörkret. Jag är full av obligatoriskt tvivel, men min hand är hårt knuten kring min skatt som jag inte vet vad den är för något. Den är kanske bara en fråga, men min hand knyter sig och då får det allt vara som så att innehållet är värt resan.

"Ge dig inte! Som om det någonsin hade varit ett val. Som om din hand skulle kunna släppa taget."

Nej, jag tror inte det.
Inte idag heller.