Svarta hål av fuck up

Jocke tittar in i seriebutiken där jag jobbar ibland. Det tar några sekunder innan mina visuella tioöringar trillar ner och jag känner igen honom. Det är första gången jag ser honom på flera år och han ser äldre ut. Sliten. Vi frågar hur det är och våra respektive hjärnor försöker stressat sortera bland många många händelser för att vaska fram en eller två saker som bäst kan definiera våra nutida jag.

Ganska snart står det klart att vi bägge har skilt oss sedan sist. Det är en isbrytare som heter duga. En gemensam observation är att en skilsmässa sällan eller aldrig går att diskutera med en person som inte gått igenom en liknande vattendelare. Det att paja ett äktenskap är så förnedrande skamfullt att de flesta i vänkretsen gärna försöker styra runt denna samtalsmina. Antagligen av hänsyn. "The road to Hell is paved with good intentions."

Men ibland behöver man prata av sig. Kanske mer än vad man någonsin trott. Spy ur sig och rena med en olycksbroder. Vi gör det. Vi suckar och skakar på huvudet under kanske en fem minuter, inte mer, och skrattar ibland så att åtminstone mitt tårcentrum går igång. Det handlar inte om självömkan utan snarare det universella behovet av att känna att man inte är den ende klåparen i relationsuniversum. Att det finns fler svarta hål av fuck up.

När vi har jämfört och hummat klart kännner jag en impuls att föreslå en öl någon gång, men jag håller tillbaka. Jag känner att det kanske vore för mycket. Så väl har vi aldrig känt varandra och en tillfällig förbrödring kring denna enda deprimerande fråga borgar inte nödvändigtvis för att vi skulle klara att bredda samtalspaletten. En annan kund kommer in. Jocke viftar med handen och stegar ut på gatan. Jag undrar hur många år det kommer att dröja innan vi ses igen.