Ungrateful bastard

Att efter en sedvanligt solfattig januari februari som nu komma upp till en morgon som denna supernova av solsken borde vara positivt. I den bästa av världar, haha.

Det har tyvärr aldrig varit min sorts värld, en av de där bästa, för själv reagerar jag som en nattvarelse vars ögon blvit tvångsuppspärrade inför något djurförsök i en biologisal med vansinnesstarka ljusrör i taket. Jag muttrar "bright light, bright light" och liknar nog mest en Quasimodo med PMS.

Det påminner mig om vissa undersköna sommardagar som jag mestadels tillbringat inomhus ända till den tropiska kvällningen. Dessa dagar kan jag njuta av solskenet på avstånd men att gå ut i det skulle kännas som en överdrift.

Kan det vara så att saker och ting och dagar kan bli för vackra? För ljusa? Det verkar så för när jag ser ut genom fönstret på detta solgnistrande winter wonderland så kisar jag mest medan mina mungipor sjunker mot golvet. Jag blinkar med puffiga ögon och dricker min tredje mugg rejält nattsvart kaffe.

Otacksam jävel som jag är.