Att inte falla ner

Dagen blev så småningom till ett bevis för min halvdana tes om att irritationer ska ventileras till de upphör att vara irritationer. Det kan vara bra att få spy galla till man är tom. Behåller man inombords blir gallan lätt till en mental tumör som sedan tar över allt. Värdet av det tappra leendet överdrivs ofta och kan i värsta fall leda till en härdsmälta värdig "Falling Down", filmen där Michael Douglas får tokspel efter att uppenbarligen ha hållit tillbaka galla i en livstid.

Efter att, släpandes min darrande underläpp i varenda isvakswannabe i innerstan, ha kvetchat om vintern, för allt och alla och även här på bloggen, kunde jag inte annat än skratta när jag tittade ut på Kvinnans bil i morse. Den syntes knappt ens till under all nyfallen snö och närmare gatan såg tomten ut som en amatörmässig puckelpist. Gatan utanför var lik många i Järfälla, kommunen som plogbilarna glömde. Jaha, vad göra? Skotta någon? Skotta jag?! Jajemen!

Det finns en gräns för när gnället och sorgen tar slut och oftast har den att göra med det faktum att det för den ännu levande alltid finns en massa saker som måste göras. Det är på gränsen till vackert hur universum ibland dödar allt gnäll genom att så till den omilda grad överväldiga med orsaker till gnäll att man tappar lusten att gnälla helt. Det finns till slut bara att skotta rent så att man kan gå in igen, ända till det är dags att skotta mera, eller gå till jobbet.

Eller njuta...

När jag kom in väntade ett varmt bad och gott vin, samt en trevlig mängd "gambas al ajillo." Det är vår favoritmaträtt på sommaren. Vi har ätit den många gånger ute på altanen under varma sommareftermiddagar. Vi importerade lite sommar helt enkelt denna dag när snön aldrig ville sluta falla. Det är ett tjuvtrick vi har lärt oss.