Backstage där det sanna blodet flyter

För den sanne TV-nörden sker inte det egentliga dramat i rutan utan långt långt bakom. För den som inte kan låta bli att stalka nätet i jakt på sina favoritskådisars öden och klausuläventyr är omförhandlingarna av kontrakt större svettpärlor än en aldrig så blodig eller Hiroshimastinn cliffhanger.

Låt oss bara gå rakt på "exhibit A" - Dallas: "Who shot J.R?" Denna klimax till säsong tre av en av übersåporna utgör själva grundbulten till det som komma skulle. Larry Hagman ville ha mera betalt. TV-bolaget sa nej. Larry, med agent antar jag, tyckte att då kan jag och ni dra. Manusvarelserna skrev in ett så att säga mycket öppet slut i säsongens sista avsnitt. J.R. blir skjuten och sedan kunde förhandlingarna börja på riktigt. Skulle J.R. överleva? Frågan borde snarare ha ställts: Kommer Larry Hagman att skriva på och fortsätta leverera?

Som alla vet skrev L.H. på och J.R. fortsatte att härja i ung. tio säsonger. Men efter detta drama förändrades TV-landskapet på riktigt. Det går aldrig att helt stoppa läckor och nu är det snarare regel att sanna fans av en TV-serie lägger större vikt vid en stjärnas kontrakt än en karaktärs eventuella hälsa. Så fort det läckte att Jimmy Smiths ville/skulle sluta på "N.Y.P.D. Blue" var det bara en fråga om hur? I en snutserie endera flyttar man eller så dör man våldsamt. Eller så går det som för Bobby Simone, som får hjärtfel. Sådana avvikelser från normen händer kanske mest när ens huvudförfattare är en sådan begåvning som Steven Bochco.

När det läckte att Marcia Cross skulle sluta på "Melrose Place" hände samma sak. "Hur kommer Marcia att bli utskriven?" Ja, det hette/heter så. Hur ofta blandar inte fans av skådespelare ihop karaktärers och skådisars namn i en diskussion? KIMBERLY dog efter alltför många turer av en hjärntumör. Riktig skit var det, till skillnad från hur Steven Bochco hanterade utskrivningsprocessen på "N.Y.P.D. Blue".

Jag gillar en hel räcka TV-serier som "Gilmore Girls", "Scrubs", "Battlestar Galactica", "Boston Legal" och "Sopranos". Jag bor alltför mycket på internet och nog Faen kollar jag in de rykten om utskrivningar och kontraktsförhandlingar som florerar så addict jag är. Vari ligger då nöjet om man som jag då ofta VET att DÅ kommer han eller hon att dö?

Det har väl att göra med det som gör att man som jag skulle kunna se hundra olika uppsättningar av "Hamlet". Det handlar inte så mycket om vad som kommer att hända så mycket som HUR det görs. Även om jag visste att Bobby Simone skulle dö i just det avsnittet så visste jag inte vad som skulle hända i hans blick, i hans röst. Vem skulle hans sista ögonblick vara tillsammans med? Det spelade ingen roll att jag visste vad som skulle hända. Jag grät ändå. Så jag grät. Medan jag närmast hånskrattade åt Kimberlys död trots att jag älskat den karaktären. "It's all in the performance." Och naturligtvis manuset, regin och kompetensen hos den som innehar titeln showrunner.

Det är precis samma sak som med musik.
Tänk er alla de som gråter vid en operaföreställning trots att de sitter där med librettot som avslöjar all handling.
Tänk er skillnaden på när Sebastian Karlsson och David Bowie sjunger "Life on Mars".
Frågan är vad som är viktigast.
Är det låten eller sångaren?
Blotta vetskapen om ett skeende eller upplevelsen?