Jag tar det jag får

Mörkret lägger sig som ett hammarslag. På väg hem börjar små glesa snöstjärnor singla ner så pass förstrött att jag istället för snö ser en svärm sömnigt hängande insekter. Det är mer än vad jag brukar se när jag går ut denna vinter. Det normala är att jag introvert stirrar ner i den smutsiga isen medan den perifera synen får agera ledhund.

Det var länge sedan jag längtade så efter att bara få gå i ide. Jag försöker låta bli att andas in isluften. Jag får ont i bröstet när jag andas in den mörka kalla fukten. Det känns nästan som en kramp och jag borde väl egentligen gå till läkare, men för det mesta går det över så fort jag kommer in i värmen och bara får sitta ner. Två gånger har det inte slutat göra ont på över tio minuter.

När jag kommer hem är jag så trött att alla ambitioner om plugg och städa, sortera och ordna, raseras av den enda överlevande lusten, den att sitta och konsumera media. Gilmore Girls säsong fyra rullar på och jag kommer på mig själv med att njuta av värmen i fotografiet nästan mer än dialogen. Jag tar den värme jag kan få. Jag behöver något att omvandla till livsgnistans energi, den som gör att man kommer upp på morgnarna. Ibland kan det räcka med att se en bild av sol på någon annans vägg, en antydan om någon annans somrigt blåa himmel. Ibland inte.

Det var igår kväll. Nu på morgonen märker jag att det här med att börja blogga igen har blivit till en utmärkt livlina, till något slags värme. För jag vaknar med en annan tanke, med åtminstone en annan impuls än den att bara rulla in mig i täcket och dö.

På väg till jobbet har den beskedliga loja svärmen av isinsekter övergått till en aldrig sinande gräshoppssvärm av slush puppy med extra grus. Plogbilarna lallar runt likt tvååringar på dagis och vispar runt snö från en taskig position till en annan. Plågade pensionärer och famlande föräldrar är på ostyrig kryssning i sina Titanicprojekt till rullatorer och barnvagnar. Alla alla alla stirrar ner i snömöget. Vi är förlamade av vintern, belägrade av brist.

Men jag har åtminstone en till tanke i mitt huvud förutom förlamningen. Jag har embryon till ordföljder, och jag vet att det kanske låter futtigt, men jag tar det jag får av värme.
Det är som en överlevnadens underbart pretentiösa trollformel.
Jag tar det jag får av förmågan att ge.

Och nu ler jag till och med.