Kosmologi
Min bror är präst vilket ter sig rätt komiskt för mig ibland då jag känner mig hyfsat hednisk, eller snarare ateistisk. Jag tror nog egentligen inte på någonting annat än mina sinnens nyktra vittnesbörd, alternativt min hjärnas privata interna vansinnesidéer (vilka jag VET är privata och interna och inte hör hemma någon annan stans än i mitt huvud, haha).
Emellanåt kan jag acceptera andras sinnens vittnesbörd, men då får observatören Faen ha lyckats beskriva sina observationer på ett någorlunda korrekt vetenskapligt vis. Annars får det vara. Eller rättare sagt, då får det vara för mig. Du får gärna ha sett alla spöken i underjorden men jag vill ha en personlig introduktion innan jag tänker något mera seriöst om det du säger än att du har varit med om något oförklarligt och behöver prata av dig.
Det är ju liksom det som är det roliga med vetenskap, att saker och ting ska kunna gå att förklara, att man ska kunna följa varje tankes utveckling från ax till limpa. Visar sig en idé inte hålla för bevisföringen i målet kastar man ut den som ett bröd som har möglat. I den bästa av världar gör man det gärna också utan större sentiment, vilket tyvärr sällan händer. Vetenskapshistorien är full av exempel på idéer som fått stå tillbaka ända till dess att "teoretiska extremister" på höga poster har dött ut.
I den bästa av världar räcker det inte bara med att säga att man har "sett" eller "varseblivit" eller "tror" så till vida man inte också kan komma med något konkret i stil med att:
- Jag vet att Elvis lever och bor i Enköping. Här är adressen. Han har gått med på att träffa dig klockan 16.30, så du ska kunna ta ett DNA-prov. Jag har redan gjort det men det är väl bara bra om vi tar ytterligare femhundra. Skulle nummer femhundra visa på att han inte är Elvis så ljuger han kanske.
Inom den sortens systematiserade vidskepelse som vi buntar ihop men aldrig lyckas slå ihjäl under namnet religion skulle det antagligen ha räckt ganska långt med att säga:
- Jag såg en bakelse som föreställde Elvis i Enköping. Jag TROR han lever! Halleluja!
Så, då har jag väl fyllt även nästa veckas drygkvot. Anyway... istället för att nyttja Gud som genväg till känslan av litenhet nyttjar jag med fördel stjärnhimlen. Blotta tanken på att vår planet och vi själva, att till och med mitt navelludd, består av stjärnstoft gör mig yr och upphör aldrig att fascinera. Jag behöver ingen annan gudstjänst för att känna mig andlig än den som mässar en klar himmel uppe i fjällen eller ute i skärgården, långt borta från stadens ljus, där vår hemgalax Vintergatan tillåts hemsöka våra näthinnor på riktigt.
Kosmologi tänder mig och jag skulle kunna sitta här hela natten och bara tömma ur mig men det finns så många andra som gör det bättre. Här kommer lite lästips, dels en bok dels några länkar till artiklar:
En bra bok i ämnet kosmologi är Simon Singhs bok om "Big Bang" som inte bara går igenom vad Big Bang-teorin innebär utan även dess framväxt och hur långt man kommit nu i bevisandet av den.
Två bra artiklar, den ena om svarta hål och den andra om en nyupptäckt supernova (En supernova är en exploderande stjärna som resulterar i ett svart hål.).
En sista artikel handlar om en av de ofta okända och under sin livstid otackade människor vars hårda arbete ligger till grunden för allt det vi vet nu. Henrietta Swan hade kunnat få Nobelpriset om hon bara hade levt lite längre. Hennes observationer och idéer utgör grunden i det kunnande som gör att vi idag rätt väl kan bedöma avstånd till olika himlakroppar.
I could go on...and I WILL go on later.
Men nu hoppas jag kunna hinna läsa lite mera "Fables" av Bill Willingham innan jag går och lägger mig.
God Natt sweeties...
Emellanåt kan jag acceptera andras sinnens vittnesbörd, men då får observatören Faen ha lyckats beskriva sina observationer på ett någorlunda korrekt vetenskapligt vis. Annars får det vara. Eller rättare sagt, då får det vara för mig. Du får gärna ha sett alla spöken i underjorden men jag vill ha en personlig introduktion innan jag tänker något mera seriöst om det du säger än att du har varit med om något oförklarligt och behöver prata av dig.
Det är ju liksom det som är det roliga med vetenskap, att saker och ting ska kunna gå att förklara, att man ska kunna följa varje tankes utveckling från ax till limpa. Visar sig en idé inte hålla för bevisföringen i målet kastar man ut den som ett bröd som har möglat. I den bästa av världar gör man det gärna också utan större sentiment, vilket tyvärr sällan händer. Vetenskapshistorien är full av exempel på idéer som fått stå tillbaka ända till dess att "teoretiska extremister" på höga poster har dött ut.
I den bästa av världar räcker det inte bara med att säga att man har "sett" eller "varseblivit" eller "tror" så till vida man inte också kan komma med något konkret i stil med att:
- Jag vet att Elvis lever och bor i Enköping. Här är adressen. Han har gått med på att träffa dig klockan 16.30, så du ska kunna ta ett DNA-prov. Jag har redan gjort det men det är väl bara bra om vi tar ytterligare femhundra. Skulle nummer femhundra visa på att han inte är Elvis så ljuger han kanske.
Inom den sortens systematiserade vidskepelse som vi buntar ihop men aldrig lyckas slå ihjäl under namnet religion skulle det antagligen ha räckt ganska långt med att säga:
- Jag såg en bakelse som föreställde Elvis i Enköping. Jag TROR han lever! Halleluja!
Så, då har jag väl fyllt även nästa veckas drygkvot. Anyway... istället för att nyttja Gud som genväg till känslan av litenhet nyttjar jag med fördel stjärnhimlen. Blotta tanken på att vår planet och vi själva, att till och med mitt navelludd, består av stjärnstoft gör mig yr och upphör aldrig att fascinera. Jag behöver ingen annan gudstjänst för att känna mig andlig än den som mässar en klar himmel uppe i fjällen eller ute i skärgården, långt borta från stadens ljus, där vår hemgalax Vintergatan tillåts hemsöka våra näthinnor på riktigt.
Kosmologi tänder mig och jag skulle kunna sitta här hela natten och bara tömma ur mig men det finns så många andra som gör det bättre. Här kommer lite lästips, dels en bok dels några länkar till artiklar:
En bra bok i ämnet kosmologi är Simon Singhs bok om "Big Bang" som inte bara går igenom vad Big Bang-teorin innebär utan även dess framväxt och hur långt man kommit nu i bevisandet av den.
Två bra artiklar, den ena om svarta hål och den andra om en nyupptäckt supernova (En supernova är en exploderande stjärna som resulterar i ett svart hål.).
En sista artikel handlar om en av de ofta okända och under sin livstid otackade människor vars hårda arbete ligger till grunden för allt det vi vet nu. Henrietta Swan hade kunnat få Nobelpriset om hon bara hade levt lite längre. Hennes observationer och idéer utgör grunden i det kunnande som gör att vi idag rätt väl kan bedöma avstånd till olika himlakroppar.
I could go on...and I WILL go on later.
Men nu hoppas jag kunna hinna läsa lite mera "Fables" av Bill Willingham innan jag går och lägger mig.
God Natt sweeties...
posted by Cynosure at 11:37 PM
2 Comments:
Och jag som precis hade seminarie på frågan "vad kan vi veta egentligen?". Synd att jag inte hade dig med mig. :)
Ja, vad kan vi veta egentligen? Indeed. Som jag ser det är det vi vet dels det vi själva upplever och det vi accepterar av andras upplevelser. Och med "upplevelser" menar jag nog här inte bara det upplevda av en händelse/observation utan även den slutsats eller slutsatser som det upplevda har resulterat i. Allas upplevelser blir således pusselbitar i ett oändligt pussel där ingen av oss kan hoppas på mer än en liten glimt av slutbilden.
Oh, I could go ON, hahaha...
Post a Comment
<< Home