Mera slapstick åt folket

När jag inte är ond så är jag god. Bland annat älskar jag att bjuda omvärlden på lite humor, helst på min rent fysiska bekostnad. Idag underhöll jag en sisådär femtio pers som lämnade en föreläsning genom att sidsteppa fel fel fel på översta trappsteget i en ganska lång racksing till trappa på KTH.

Jag hade rätt bråttom när jag lämnade salen och försökte mig på att balansera kaffemugg från 7-11 samt lite böcker och anteckningsblock, som jag dessutom försökte stoppa ner i väskan medan jag halvsprang genom en korridor. När jag når trappan kliver jag alltså fel och sedan börjar dominodansen. Kaffemuggen flög fram och jag försökte kompensera genom att också flyga fram. Ja, jag vet, jättedumt. Böcker flög upp i luften, papper likaså.

Fast jag lyckades undvika spilla kaffe all over the place. Genom att offra mig. Längst ner i trappan klev jag totalt fel, så fel att jag bara kunde skrika rätt ut. Jag svär att det såg ut som om flera i toppen av trappan skulle till att applådera min föreställning, ända till dess att några faktiskt fattade att jag hade ont på riktigt. En rar tjej plockade ihop allt jag hade drällt och ledde mig till en sittalkov medan jag grimaserade och tårades. (Tack kära KTH för alla sittalkover!) Hon undrade om jag skulle klara mig och jag sa som alla dumma stora wannabestarka män, att javisst det är lugnt.

Jag hade stukat höger fot. Eller något sådant. Den svullnade upp och betedde sig illa. Mobilen var tom på stålars så inte kunde jag ringa någon och be om hjälp. Så. Jag. Satt. Kvar. Där. I ett par timmar medan svullnaden gick ner. Jag är dum i huvudet på riktigt ibland som skjuter upp att tanka mobilen dagar efter jag tömt den på slantar genom att fullständigt urspårad tokrösta på BWO i melodifestivalen. Vad hade jag för det? Uttömda möjligheter att ringa på hjälp.

Anyway, så är jag van vid fotont efter ett antal överjävliga giktanfall i min dag. Jag kan proceduren. Man sitter lugnt och lägger det som är svullet i högt läge. Är det inte för illa går svullnaden ner. Eftermiddagen gick. Jag satt och pluggade. Efterhand blev det riktigt tyst och stilla. När klockan var halv sex hade faktiskt svullnaden gått ner så pass att jag kunde linka därifrån och ta mig ut till Jakan där bonussonen väntade.

Nu har det ätits. Braskaminens mage lyser i varm eldorange. Min fot börjar närma sig normalläge. Jag inser att jag hade tur i oturen med tanke på hur jävla hög den trappan faktiskt är. Jag ska ta ett bad nu och ett glas kallt vitt vin.

Viktigast av allt. Jag har tankat mobilen.