Odjuret inombords

Det är en egentligen helt perfekt torsdag eftermiddag i butiken. Jag sitter och söker fakta på nätet åt en kund. Jag älskar att söka fakta åt kunder för då får man oftast lära nytt och jag älskar att lära nytt, särskilt om vi snackar serier. Det blir så ibland att en kund hasplar ur sig en tecknare, men har ingen koll på vare sig eventuell seriefigur eller eventuella seriealbums titlar och ingen klocka ringer hos vare sig mig eller Staffan. Det blir till att be om en minut och sedan googla. Och försöka lära för att sedan kunna lära ut...

Jag sitter lite märkligt framåtlutad märker jag efter ett tag när jag hittat en ro i det att söka information och hjärnan inte stressar längre. Jag vet var jag ska leta och nu är resten upp till nätet och datorn. Min vänsterfot rör sig knappt när jag ska luta mig tillbaka men tillräckligt för att jag ska märka det.

Det börjar som ett litet gny. En liten dissonans. Den kan vara aldrig så liten men märker jag av den är det som att höra när någon sjunger aldrig så litet falskt för en person med absolut gehör. Jag kan min kropp som himlen fattar vart vinden är på väg. Något är fel. Masken rör på sig när den borde sova.

Ett litet tryck av svullnad när jag reser mig upp efter att ha suttit. En liten punkt som pulserar ur synk med omgivningen. Ett litet snett leende löfte om oändlig smärta om jag inte jobbar jävligt snabbt nu. Ja, så börjar ett giktanfall.

Jag har lärt mig sedan tio år tillbaka när det är dags för en "Danger danger, Will Robinson". Jag vet när det är dags att knapra en kombo av magnecyl och ipren samt numera smörja in den kära utvalda hälen eller tåleden med voltaren. Whatever works innan man eventuellt får det man behöver av vårdpersonal. Helst vill man se till att man inte behöver linka iväg till en vårdcentral alls, för att träffa en ny läkare och sitta och dra samma gamla journal. Ta ett blodprov. Betala pengar för att få samma diagnos som alltid.

Ibland är det som om man stukat foten fast utan att ha trampat snett. Med den skillnaden att det kan bli mycket värre. Tänk dig att trampa snett och att sedan fixera där. Att inte få dra tillbaka till den punkten där det inte gör ont. Tänk dig att en osynlig makt ständigt trycker dig hårdare mot spisplattan. När smärtans drake väl har vaknat fullt ut är den svår att stoppa och kan ta veckor att söva igen om den får eldblomma fullt ut. Numera och dyrköpt vet jag att bortsett från medicin gäller full stillhet till draken somnar. Kan jag kväva Faenskapet i dess linda med att hålla still så slipper både jag och omgivningen mig när jag har ont. Det är ingen vacker syn när jag våpar loss ordentligt, haha. Ha.

Torsdag kväll är jag vårdslös och rajrajar med vänner. Jag har hört talas om samma beteende hos diabetiker. Fienden är osynlig så den kan dra åt Helvete. Jag dricker EN öl...

(...och resten blir mestadels GT (GinanTonic) vilket påstås vara bra MOT gikt, Hahaha... Giktbriter pimplade lots and lots medan de erövrade Indien påstås det. Hur mycket Monty Python känner inte jag mig då?)

...trots att öl är bland det absolut mest provocerande för odjuret. Morgonen efter är det värre än eftermiddagen innan. Det riskerar att bli illa. "Danger, danger..."

Hela protokollet efterföljs nu rigoröst. Efterhand känner jag hur draken blir en mask som sakta börjar slumra. Medan jag arbetar mig ut mot Kvinnan på fredageftermiddagen går jag som en med benprotes. Det är som att jag vill hyssja åt omgivningen att vara tyst och inte väcka det som faktiskt verkar vilja somna in.

Nu under helgen har vi tagit det extremt lugnt. Solen ödslar vågor av förspel till vår. Jag vänder och vrider och masserar min fot.

Masken verkar sova.

För nu.