Som jag vill vara

Säga vad man vill men kylan skär bort det onödiga i varandet utomhus. Med brinnande lungor springer jag, mitt gamla våp, huttrande från punkt till punkt på kartan. Ingen onödig tid spills. Det finns inget se. Det finns inget annat än en kamp för att uträtta ärenden och komma inomhus. När jag såg på TV igår sas det i ett avsnitt av Gilmore Girls att Sylvia Plath nog bara frös egentligen. Jag skrattade hest och trött.

Det är fredag eftermiddag och legionen av skilsmässopappor är på vandring för att förhoppningsvis få träffa barn. Det syns och hörs så väl vilka som har sina barn varannan helg eller ännu mera sällan. Frågorna och samtalen är allmänt hållna. Det är mycket om hur det går i skolan. Det är ju ens plikt som förälder att fråga och barnen svarar lika uttråkade som någonsin av plikt. Man behöver inte vara komplett telepat för att känna luften vibrerandes av tankar som:
"Om du inte redan vet gubbjävel så fråga inte!"

För det är en skillnad mellan att vara sällanförälder och att vara i vardagen. Man har ingen större koll! En sällanförälder får truga, gissa, lägga ihop två och två ständigt läsandes mellan allt mera otydliga rader. Hur jobbig vardagen än kan upplevas ibland, med föräldramöten och ständig läxgestapo, så är skillnaden mellan den och sällan som skillnaden mellan att andas på vintern och på sommaren. Det ena är torrt och av nöd, det andra fullt av fuktigt innehåll och lustfylld doft.

Kvalitet i samband med kids är idiotenkelt nog för det mesta kvantitet. Det bara är så. Den som säger annat ljuger. Mitt problem, som jag ser det, är hur man ska förhålla sig när man inte längre har kvantitet. Måste man bli en kvalitetshora och sälja ut rätten att fråga om exempelvis skola för att istället fokusera på att bara ha kul, att få vara en liten oas? Jag vet inte. I frågan om hur jag ska förhålla mig mot mina kids känner jag mig med tanke på alla dolda relationsminor att jag rör mig fruset ryckigt som om det vore ständig vinter.

Jag tar en sak i sänder. Strategin blir densamma som med väderleksrapporternas numera ständiga hack i skivan "mot eftermiddagen någon snöby". Jag försöker att inte ta det hela personligt och jobbar på min inre värme. Hårt när jag är själv. Lättare när Kvinnan är nära. Det är något med just den värmen som får det svåra att enkelt lösas upp i fallen istapp. Det att bara få prata lite eller bara få kramas lite eller bara få titta på henne är inte så jävla bara. Det får våren inombords att komma närmare.

Jag hämtar sonen och vi arbetar oss ut mot Jakan på T-bana och försenad pendel. Ja, nej, jag kan inte låta bli så OCD jag är och frågar om skolan men bara lite. Vi tar sen en buss som tar oss fem minuter från hemmet. Vi har beställt fyra pizzor som vi bär hem som en fånig fredagskvällstrofé. Vandringen genom den mörka skogsdungen är som en vargtimme utan vargar. I sonens sällskap där vi dryftar allt utom skolan och flytt har jag min syn tillbaka. Den ser att den blåa snöns gnisterdans med extra knarr får kölden att vara vacker trots att lungorna river.

Den synen är jag som jag vill vara alltid.