Sorg

Det vore fel att säga att gårdagen var en dålig dag för mig. Därmed inte sagt att den inte var rent för djävlig emellanåt, men sammantaget, med lite nyvunnet fågelperspektiv, så var den övervägande bra. Jag sitter här vid datorn och tittar ut på en gata i Jakobsberg som är vitgrå av fallande snö och funderar på hur jag ska förklara utan att trassla in mig i ovidkommande detaljer. Jag vill skriva av mig men det måste gå fort innan jag gäspar en gång för mycket och släpper något jag inte vill släppa.

Sedan ett par veckor tillbaka har ett moln hägrat i horisonten och för var dag har det jobbat hårt på att inte bara hägra utan även närma sig, växa och bete sig. Illa.

Kort och mindre gott och utan ett uns av påstådd opartiskhet:
När jag skilde mig från min ex-fru bodde vi i Bryssel där hon hade en tillfällig tjänst på EU. Bortsett från den kombinerade chocken av misslyckande och samtidig elektrisk frigörelse min skilsmässa framkallade hos mig dominerade den våta filten av sorg att jag inte längre skulle kunna vara med mina kids i vardagen. Jag hade ingen möjlighet att stanna kvar i Bryssel (...eller hade jag verkligen inte det? Hade jag inte?) utan köpte en lägenhet i Västerås, i Sverige, där jag åtminstone skulle ha en rimlig möjlighet att utbilda mig klart samt få jobb. Då min fru varit den mera karriärsbenägna hade jag varit hemmaman till viss del. Att inte få ha den närheten till kidsen längre var nästan mer än vad jag klarade då. Jag kunde gråta över det att inte längre dagligen kunna få hjälpa sonen med hans dryga matteläxor. Det hade knappast varit en favoritsysselsättning förut men det var han och jag och Helvetet att få honom att fatta vissa saker och vem skulle göra det nu? Mitt ex hade sällan tid. Ja visst hade hon råd med privatlärare men kunde det någonsin vara tillräckligt? Jag var utkastad (och hade själv kastat ut mig), inte från paradiset, men från mina barns vardag.

De hälsade på under lov och jag fick ha dem veckor i streck under sommaren. I början var det direkt plågsamt att träffa dem just eftersom jag visste att varje möte förebådade ett avsked jag inte visste om jag skulle palla överhuvudtaget. Det att känna att du inte kan vara där för dina barn är bland det värsta straff en förälder kan tvingas utstå och jag överkompenserade traditionsenligt mitt Mount Everest av dåligt samvete med säkert trettio ton TV-spel, film, chips och godis. Som tur är verkade barnen må hyfsat bra. Deras vardag gick vidare och hur mycket det än gjorde ont så blev det efterhand en lindring att inse att de nog mådde bra ändå, att jag inte var så oumbärlig egentligen. Det är märkligt hur ens ego kan lägga sig platt ibland när det gäller kids. Så länge de klarade att träffa mig sporadiskt kunde jag acceptera, trots att det gjorde ont, att livet gick vidare.

Så ändrades situationen och exets jobb tog slut. De flyttade till Stockholm. Jag flyttade till Stockholm. Det var som att kunna andas igen. Nej, det var inte som förr, men det var något närmare. Vi kunde köra en knagglig varannanhelgtillvaro. Vi kunde ses och titta på film hemma hos mig. Min nya Kvinna, hennes son, jag och mina två kunde ses och göra fåniga underbara saker ihop på en hyfsat regelbunden basis. Till nu. Till snart.

Exet har aldrig släppt tanken på att återvända till Bryssel. Det är bra betalt att jobba med det hon jobbar med där och hon har sin nya kärlek på plats. Därtill menar hon att EU-skolan är bättre än den i Stockholm. Min son behöver vara där för annars kommer han aldrig in på gymnasiet menar hon. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker tillbaka på alla sessioner han och jag hade när han låg efter förut i Bryssel. Hur vi kämpade och slet och faktiskt uppnådde resultat. Jag har erbjudit mig gång efter annan att hjälpa till igen men alltid mötts med tystnad. Jag får inte vara en del av barnens vardag.

Igår fick jag mail om att kontraktet är påskrivet och att de flyttar den 27 mars. De kommer iof. att behålla lägenheten. Hon säger att de kommer att åka till Stockholm en gång i månaden. Det låter inte helt hopplöst. Men ändå. Att få det här beskedet så slutgiltigt bara via ett mail var lite mer än min hjärna kunde hantera. Det kom tidigt under eftermiddagen. Jag blinkade. Kunder kom in i butiken och gick igen. Jag pratade med än den ena än den andra och sålde serier med ett stort brett leende. Varje känslotsunami värd sin svallvåg tar tid att bygga.

Efter att ha låst butiken rasade jag. Det var inget dramatiskt utan mera som när man släpper en handdocka till marken. Jag bor på Lilla Essingen och jobbar på Söder. På väg hem i tunnelbanan vid Mariatorget bokstavligt talat raglade jag än hit än dit på ett inte helt ofarligt vis, satte mig till slut på en bänk och tittade på mina skakande händer. Jag brukar skämta, när jag köper en mugg kaffe att ta med, för tjejerna på Café Soda, att "I need my fix" och skaka på händerna till förströdda leenden. Aldrig mer. Det är nog inget roligt längre för mig.

Jag gick sömngångarartat av vid Hornstull och lyckades sätta mig på buss fyra, men istället för att kliva av vid Västerbroplan satt jag sedan kvar. Jag minns ingen medveten handling utan bara ett vagt blurr och sedan var jag i tunnelbanan på väg ut till Sundbyberg. Tanken på att krypa in hemma hos mig i en mörk liten etta var plötsligt oöverstiglig. Jag litade inte på mig själv. Jag behövde få vara med någon. Och det är här det bra kommer in...

För jag skickade SMS till min Kvinna och bad att få komma hem till henne trots att inget var avtalat och att jag varit bänglig på sistone. Det var inga problem tyckte hon. Jag lyckades kliva av vid Jakobsbergs station och började långsamt och bedövat att lufsa hemåt. På vägen fick jag ett SMS där hon skrev att hon och hennes son skulle ta hand om mig och att det fanns värme, mat och vin där. Det var som en kombination av varm smekning och örfil där jag gick i den isande snövinden och jag började givetvis grina. Som tur var hade jag beställt en pizza enligt devisen "comfort food" så jag tvingade mig själv att sluta tåra mig innan jag gick in på pizzerian. Resten av promenaden var bara doft av pizza och ett steg i taget till kommandot av autopilot.

Väl framme höll min darling och hennes son på med en filmkväll. Jag satte mig i matsalen och åt min pizza och läste DN till det avlägsna ljudet av filmen och deras skratt. När jag var klar spolade jag upp ett bad. Det var en kombination av att jag inte ville störa (de är så underbara ihop när de har sina egna stunder - man blir liksom lite andäktig och tassande för att... de är så underbara!) och att jag nog inte hade kunnat klara av att titta på komedi just då. Älsklingen var underbart rar, kom in med ett glas cider medan de bytte film och bara lyssnade medan jag mumlade fram disparata tankar och somt som knappast kan kvalificera som tankar. Efter en timme i badet gick jag urlakad och tom och la mig i den stora dubbelsängen med det silkeslena vintertäcket och sov drömlöst.

Idag har jag jobbat. Jag har inte tänkt så mycket utan bara varit. Vi har haft en bra kväll. Jag klarade att titta på komedi. Jag kan inte säga att jag är ledsen. Det är mera som att jag har sorg över allt det jag förlorat. Fast samtidigt är kontentan av det senaste dygnet lika varm som ett varmt bad där all smärta löses upp.

Jag har så mycket att vara glad över!

Och aldrig att jag tänker låta mina egna oförmågor ta det ifrån mig.
Inte igen!