Tio kilo
Under tonåren och ända fram till fyllda trettio vägde jag runt 75 kilo, vilket var fullt acceptabelt för mina 183 cm. Min vikt var konstant oavsett hur många chipspåsar med mera onyttigheter jag petade i mig. Motion? Vad var det? Något andra höll på med. Jag hade inget behov.
Så någonstans runt 30 började rondören att tillta. När jag var 35 vägde jag strax över 105 kilo och min kropp var inget trevligt ställe att vara i längre. Vardagskondition är för mig när man orkar göra normala saker som att gå uppför en trappa utan att nödvändigtvis börja svettas som en gris. När konditionen sviker är det som om en del av livet går i stå. Det är helt enkelt inget roligt att ofta känna att man inte orkar, att även de mest triviala saker blir till en utmaning. Ja visst kan jag springa till bussen men det är inte så kul att gå till jobbet efter den påföljande svettfloden flödat över alla porbreddar. Att väga för mycket är för mig detsamma som att vara begränsad av sin egen kropp och jag tycker inte om det.
En dag översteg viljan att gå ner viljan att ha det bekvämt. Efter att ha läst på om både den ena och den andra "metoden" för viktminskning stod det så småningom klart att alla metoder kunde reduceras ner till "ät mindre och rör dig mer." Jag började äta mindre och röra mig mer och efter ett ganska bra tag och en hel del upp och ner hade jag faktiskt lyckats gå ner till strax över 80 kilo. Det var en helt otrolig känsla av frihet. Det var för ungefär tre år sedan.
Under sommaren och hösten kämpade Kvinnan och jag hårt med att bygga en pool. Det är en lång historia som jag lovar att berätta om i detalj vid ett senare tillfälle. För nu räcker det att säga att vi hittade urberg som fick sprängas och arbetet med att bära bort de resulterande stenklumparna var oerhört fysiskt påfrestande. På kvällarna åt vi fet mat för att återfå energi. Det fungerade hyfsat så länge det rådde en någorlunda balans mellan arbete och intag.
Dåliga vanor slog rot och efter en vinter där tröstätandet satts i system har min vikt rasat upp till strax under 95 kilo. Det är inget jag är glad över. Bältet stramar. Jag blir lätt anfådd. Jag känner mig inte schnygg alls och undrar när det ska bli dags att föda bebisen i min mage.
Det räcker nu. Tio kilo (minst) ska bort innan midsommar! Det som känns bra är att jag vet precis hur jag ska göra. Jag kommer att äta mindre och röra på mig mer och jag kommer att ta tillbaka den där frihetskänslan som infinner sig när man är kompis med sin egen kropp.
Det kommer inte att vara lätt, men den här gången kommer jag att ha ett nytt redskap, nämligen den här bloggen. Jag lovar att skriva om fram- och motgångar. Jag lovar att åtminstone en gång i veckan rapportera vikt. Det kan bli riktigt intressant det här. Hehe, ännu ett användningsområde för bloggen:
Den publika utmaningen av en själv!
Så någonstans runt 30 började rondören att tillta. När jag var 35 vägde jag strax över 105 kilo och min kropp var inget trevligt ställe att vara i längre. Vardagskondition är för mig när man orkar göra normala saker som att gå uppför en trappa utan att nödvändigtvis börja svettas som en gris. När konditionen sviker är det som om en del av livet går i stå. Det är helt enkelt inget roligt att ofta känna att man inte orkar, att även de mest triviala saker blir till en utmaning. Ja visst kan jag springa till bussen men det är inte så kul att gå till jobbet efter den påföljande svettfloden flödat över alla porbreddar. Att väga för mycket är för mig detsamma som att vara begränsad av sin egen kropp och jag tycker inte om det.
En dag översteg viljan att gå ner viljan att ha det bekvämt. Efter att ha läst på om både den ena och den andra "metoden" för viktminskning stod det så småningom klart att alla metoder kunde reduceras ner till "ät mindre och rör dig mer." Jag började äta mindre och röra mig mer och efter ett ganska bra tag och en hel del upp och ner hade jag faktiskt lyckats gå ner till strax över 80 kilo. Det var en helt otrolig känsla av frihet. Det var för ungefär tre år sedan.
Under sommaren och hösten kämpade Kvinnan och jag hårt med att bygga en pool. Det är en lång historia som jag lovar att berätta om i detalj vid ett senare tillfälle. För nu räcker det att säga att vi hittade urberg som fick sprängas och arbetet med att bära bort de resulterande stenklumparna var oerhört fysiskt påfrestande. På kvällarna åt vi fet mat för att återfå energi. Det fungerade hyfsat så länge det rådde en någorlunda balans mellan arbete och intag.
Dåliga vanor slog rot och efter en vinter där tröstätandet satts i system har min vikt rasat upp till strax under 95 kilo. Det är inget jag är glad över. Bältet stramar. Jag blir lätt anfådd. Jag känner mig inte schnygg alls och undrar när det ska bli dags att föda bebisen i min mage.
Det räcker nu. Tio kilo (minst) ska bort innan midsommar! Det som känns bra är att jag vet precis hur jag ska göra. Jag kommer att äta mindre och röra på mig mer och jag kommer att ta tillbaka den där frihetskänslan som infinner sig när man är kompis med sin egen kropp.
Det kommer inte att vara lätt, men den här gången kommer jag att ha ett nytt redskap, nämligen den här bloggen. Jag lovar att skriva om fram- och motgångar. Jag lovar att åtminstone en gång i veckan rapportera vikt. Det kan bli riktigt intressant det här. Hehe, ännu ett användningsområde för bloggen:
Den publika utmaningen av en själv!
posted by Cynosure at 11:52 PM
4 Comments:
Jag lovar att göra mitt bästa för att hjälpa dig. Många långa, tunga rundor till lagret får det bli. :-)
Nu får du arbeta bort allt överflödigt fett!
Du kommer alltså att göra en Bridget framöver?
Om du läst den kvinnliga motsvarigheten till High fidelity - "Bridget Jones dagbok" så vet du att Brittan på varje sida rapporterade vikt.
Och cigg.
Och ligg.
Och diverse andra synder...
Anna: Jepp, många många synder lär det bli... Fast förhoppningsvis inte så många vad beträffar vikt eller cigg. Och tekniskt sett är kanske inte ligg en synd heller om man ligger med sin Darling. Damn. Får hitta på något helt nytt då...
Post a Comment
<< Home