Balkongen och iskall riesling

Hösten 2004 lät vi ta ner tre stycken träd på Kvinnans tomt. Efter att ha slicat och dicat meddelst vedkap och dito klyv fyllde vi balkongen på framsidan med ved. Efter den följande sommaren hade berget torkat och blivit försklassig ved, en blandning mellan tall och björk, som gjord för den underbara braskaminen, vardagsrummets röda varma hjärta.

Nu med den kalla långa vintern har vi bränt av hälften. Helt otroligt! Lite längre trodde vi att allt det som var staplat till höger på balkongen skulle räcka men tji. Å andra sidan har vi fått en alldeles underbar kompensation nu när baksidan ser ut som en stökig jättekrater tack vare vår trädgårdsrenovering med tillhörande poolbygge. Vi har en halv balkong. Alldeles ledig, och nu med ett litet bord och två stolar.

Tidigare brukade vi ignorera balkongen tack vare den perfekta toppaltanen i trädgården, som var über när vi ville ta in solnedgången. Nu, när den är belamrad med delar av det som ska bli poolen har vi fått omvärdera framsidans balkong med dess perfekta solnedgångsljuvliga västerläge, där jag suttit nu under eftermiddagen och njutit av Andi Watsons "Little Star", som jag ska skriva mer om i min serieblogg för Staffars Serier. Jag har även njutit av ett stort glas riesling. Vi var sura över att vår nya favvo De Bartoli var slut och köpte den här lådan på ren dumchans. Det smakade ingenting tyckte vi. Men idag, på balkongen, i den allt mer värmande solen, smakar detta iskalla vin lika bra som det är svalkande.

Alla smaker har sin tid.