Den jävla vågen har gått sönder

Vågen är jättefin. Var fin. Man stod på en cirkelrund glasplatta och blickade ner på informationen som var brutaldigital. Jag har alltid vägt två kilo mer hemma hos Kvinnan på hennes übermodernitet än på min analoga bängelvåg på Essingen. Jag har ofta nynnat på en viss DiLeva-låt...

Jag vet inte vad det var som hände men plötsligt drabbades glasskrället av någon slags ätstörning. Den började hetsäta batterier. I början bytte vi lydigt men efter ett tag började det kännas som i alla obalanserade förhållanden. Vi kände oss utnyttjade. Vi slutade köpa batterier till den lille frossaren och nu vet vi inte vad vi väger. Exakt.

Men.

Byxorna ljuger inte och även om informationen inte serveras i digital form så är deras analoga press minst lika brutal.

Men vi ska gå till gymmet imorgon.
- Värsaprommis, som Socker-Conny brukar säga.