Duran Duran och God bless Fredrik Strage

Min musiksmak är tämligen nischad. Dessa nischer är olika namn och inte en särskild genre. Har jag väl förälskat mig tillräckligt i en artist ska jag ha, om inte allt, så åtminstone det som makes sense och det kan vara förskräckligt mycket som makes sense när man är så insane som jag blir när jag kärar ner mig.

Det var när jag bodde i Bryssel och var olycklig som jag plötsligt insåg att en gammal synthfavorit - Duran Duran - hade uppnått nivå kanonisering enligt min alldeles egna skala. Det finns fem grader på den skalan. De är:

• hat killkillkill
• ointressant meh alt. gäsp
• intressant vilket innebär att mina öron gärna tar in, ibland min själ likaså, ett frö kanske sås...
• köpvärdigt jag handlar en eller flera skivor
• kanonisering total kapitulation, jag måste ha även sådant som egentligen inte är bra bara för att få ta del av artistens utveckling

Duran Duran hade länge legat i kategorin intressant. Jag lyssnade på dem under det tidiga åttiotalet när de bara hade gjort två plattor. Låtar som "Planet Earth" och "Hungry like the wolf" fastnade men jag köpte aldrig bandet som helhet framför favoriter som Ultravox och Bowie. Någon gång år 2000 lyssnade jag så igenom två maxisinglar som gjorde mig nyfiken igen. Dels var det den hyfsat lekfulla "Violence of summer" och dels den skört sentimentala "Ordinary world". Jag hade en massa tid över och strosade till Bryssels stråk med skivbörsar. Jag kom inte hem tomhänt. Sedan tilltog ett koma av lyssnande medan jag långsamt nattetid penetrerade fem stycken CDs. Det var inte bara orgasmiskt. Det var kärlek banne mej.

Duran Duran är ett band som varit tämligen instabilt. Utan att gå in alltför mycket på namn så var femmannabandet från åttiotalet reducerat till tre medlemmar under större delen av nittiotalet, då dessa fem CDs kom till. Duran Duran hånades tidigt av kritikerna, och efter det att originalkonstellationen musiker spruckit var de dessutom fair game för många av de tidigare fansen.

Ingen tycker om mig, ingen tycker om mig, för att jag äter mask

-nivå. Jag vet inte vad det var, men det kändes nästan skönt förbjudet att sitta och kära ner sig i ett band som hyfsat garanterat var hatat av alla. Och sedan hade vi musiken...

Titlar som "Come undone", "Electric Barbarella" och "Lady Xanax". Jag vet inte varför de talade till mig men det var nog det att de gav mig tröst och värme för den sjunkande. Låtarna verkade handla om skruvade existenser som ändå någonstans behöll sin kärna, sin rättighet att existera. Precis vad jag behövde höra då. Det var en massa svart humor jag läste in i de här låtarna. Inte bara textmässigt heller. Låtarna verkade stökigt forma sig kring Simon LeBons allt annat än sköna stämma. Även om de säkerligen inte ville annat än att få göra den stora comebacken så kändes materialet ändå spretigt och märkligt nonchalant. Knullrufsigt och ständigt bakfullt. Jag kunde inte låta bli att garva åt att (icke original) nittiotalsmedlemmen Warren Cuccurullo tidvis jobbade som manlig nakenmodell. Så bisarrt. De var och är guld för mig.

Nu har originalmedlemmarna återförenats. Warren har bugat och tackat. (Jag har ingen aning om vad han gör nu. Måste googla honom någon dag.) För kritikerna må de alltid vara band non grata men originalfansen är tillbaka och med dem drar de säkert mängder med retroloverwannabees. Big bizz hägrar! De är för närvarande inne i studion och spelar in sitt andra album efter återföreningen. Det första albumet "Astronaut" lät helt OK även om det inte berör mig lika mycket som exempelvis "Medazzaland".

Det är bitvis sant att jag skiter i om den musik jag gillar även gillas av kritiker. Duran Durans coveralbum "Thank You" från 1995 tillhör världens mest utskällda. Det hindrar inte mig från att tokälska. Sen kan jag bli lite trött emellanåt av att ingen annan ser det jag ser, hör det jag hör.
- Hur vågar de här MTV-föredettingarna spela Led Zeppelin och Lou Reed?
Skitsamma att de som skrivit låtarna publikt uttryckte sitt gillande för Durans versioner! Så får man inte göra.

Trots det att jag gärna dansar ensam så kunde jag ändå inte låta bli att tokflina triumfatoriskt när jag läste en krönika av rescensentguden Fredrik Strage i DN nyligen. Han har fattat precis allt. Någonstans. Och han uttrycker det han fattat så väl. Det gör mig så glad på ett alltigenom patetiskt vis.

Som jag skrev häromdagen:

Det har alltid funnits det där draget (i min natur), som går till vänster när jag vet att det är höger som gäller. Det finns något som ständigt undrar hur mycket fel ett fel egentligen är, skillnaden mellan vad det påstås vara och min egen upplevelse.

Imorgon kväll blir det Duran-kväll i mina hörlurar. En del kallar DD retro men för mig är de bara rätt NU!


Ahh, it’ll take a little time, might take a little crime to come undone
Now we’ll try to stay blind, to the hope and fear outside,
Hey child, stay wilder than the wind
And blow me in to cry.

Who do you need?
Who do you love?
When you come undone.

Duran Duran