Jomen det här är nog jag

Det har alltid funnits det där draget (i min natur), som går till vänster när jag vet att det är höger som gäller. Det finns något som ständigt undrar hur mycket fel ett fel egentligen är, skillnaden mellan vad det påstås vara och min egen upplevelse.

I min erfarenhet finns ingen egentligt sann etthundra objektivitet så vem säger att det och det är fel? Vilket är sammanhanget? Vem bestämmer och sätter den dagordningen och hade den varelsen mitt (just mitt!) bästa i åtanke någonsin? Behöver jag säga att begreppet Gud för mig aldrig kan generera annat än frågetecken?

Livet är att utforska. Livet är att åtminstone delvis vara med om att skriva sitt eget operativsystem, det som avgör hur man förhåller sig till omvärld och resan genom tiden. Ibland blir det så fel att det att nämna procentsats i samband med ordet "fel" blir lika orätt som att bruka procent i samband med bregreppet "graviditet". Men ibland vill jag (måste jag!) lägga handen på plattan själv, och inte bara via hörsägen. För att faktiskt få VETA.

Ibland kan något hos mig fokusera på något som är så odefinierbart att det saknar namn. Jag har ofta fått höra om mig att jag är allt mellan lat och drömsk när jag är på det här viset, beroende på den som vill sätta etikett och den personens egna, naturligtvis alltid fantastiskt åtminstone egenupplevt "objektivt" sunda, agenda.

Ibland kan jag uppleva att självhjälpsböckerslogans som involverar det att man ska "ta kontroll över livet" är lika märkliga som det att man skulle ta kontroll över havet. Jag älskar att kunna simma, men kontroll? Ibland är själva begreppet "kontroll" inget annat än en källa till bläcksvart humor. The "final solution" comes to mind.

Jag dyker ner i vattnet, så långt ner jag kan komma, för att uppleva det att inte kunna andas. Jag finner sedan min ordning genom att spela plockepinn med impulserna. Skräck. Kärlek. Värme. Märkliga kittlingar. Ett slags åsknedslag till skratt som plötsligt exploderar. Hysteri. Det stora lugnet. Lera att knåda ihop mig med.

Ja, jag vet att det låter som om jag tar droger men det är inte det det handlar även om mina tankemoments förvisso tidvis kan involvera både koffein och alkohol. Det handlar om saker jag inte ens vill sätta ord på, för hur underbara mina leksaker orden än är räcker de inte till. De är ju bara leksaker och det språket jag ibland tänker med finns inte. Och jag gör egentligen ingenting. Jag bara finns, vilket "ibland" är det absolut svåraste. Ta bort alla handlingar. Ta bort alla måsten. Vad är kvar? Finns jag då? Jo, havet och jag har en deal. DET finns. Jag kan dyka ner i det och när jag nästan inte kan andas och jag bara måste upp VET jag att jag också finns. Det är en bra början.

Jag tar upp det som lyfter inombords och sedan jobbar jag hårt med det, som jag kan göra med att simma mot ytan innan luften verkligen tar slut. Men ordningen på pinnarna - pusselbitarna - tankarna, låter sig inte ordnas förrän de är upplevda. Förrän refrängen sitter.

Väl uppe vid ytan, när alla pinnarna är plockade, vet jag mera om att andas än vad jag någonsin anade fanns.