Lyckan i en sliten gammal Kalle
Det blev ännu ett race med kidsen vilket jag/vi verkligen behövde efter deras nyliga Brysselflytt. Jag hämtade dem torsdag eftermiddag strax efter fyra. Vädret hade tillfälligtvis drabbats av akut vårtrots och till och med daskat till humöret med morgonsnö men inget, nej INGET kunde få mig att må dåligt under de närmaste arton timmarna. Ingen bitter tanke på avsked förbittrade. Det gjorde nästan inte ens något att det skulle komma ett avsked. För nu jävlar skulle vi ha KUL. Vi tre. Och det kändes faktiskt så, äkta och hjärtligt, utan annat än en liten smul desperation.
Gud, jag minns när skilsmässan var färsk och saknaden av att vara med dem varje dag vägrade koagulera. Jag är så jävla glad över att jag inte rasar igenom nu som då, att den där idioten som inte kunde låta bli att hacka på den begynnande sårskorpan inte längre är jag. Jag blir ledsen, visst blir jag, när de åker men jag blir inte katatonisk av depp. Jag står inte som en förblindad älg mitt i järnvägsspåret och försöker nosa på ett annalkande emotionellt X2000. Jag flyttar på mig. Jag jobbar. Vidare.
Det kidsen hatat mest i början av Bryssel - the new season, är det att de varit tvungna att bo hos exets nya kex. Karlns lägenhet saknar dator och TV och sonen anmärkte angående ett "Simpsons"-avsnitt som parodierade "The Shining" att huvudfiguren Homer/Jack N påminde om hur han känt sig en Bruxelles i början. Det kom också upp att han läst ut alla serietidningar han hade. Flera gånger om. Vi hade precis passerat Rådmansgatan i riktning västerut när detta kom fram. Jag fick en briljant idé, för att jag faktiskt ibland kan vara helt jävla underbar.
Vid Odenplan, slog det mig, finns en av de bästa butikerna för begagnade serietidningar i Stockholm. Kom, kids, vi ska av NU! Frågande ögon. Kort promenad...
- Ni får en hundring var att handla för här inne...
Fynd gjordes! Bägge kidsen hittade exempelvis varsin årgång av "Knasen", som de bägge avgudar (Ja vaFaen, de är KIDS!) för 49 kr. Sedan fyllde de på med Kalle Anka pocketar med mera. Det fanns Kalle-tidningar för en spänn styck. Halade man upp fem spänn kunde man få en Kalle från femtiotalet. Förvisso i uselt skick, men som jag alltid gillar att säga till de som handlar på Staffars. Serier är till för att LÄSAS! (Vissa tycker att det är en revolutionerande och farlig tanke...) Samlande och skick, bortsett från det uppenbara att vårda det man har, är bara till för anala individer. Bägge kidsen kom därifrån med varsinna TUNGA kassar.
Efter det blev det en orgie i lägenheten på Lilla Essingen. Vi kollade igenom hela säsong sex av "Simpsons". Sonen spelade "Galactic Civilisations II". Det åts pizza och andra onyttigheter. Läskförrådet tömdes till sista droppen. Dotra fick hoppa i sängen så mycket hon ville. Jag somnade medan di små fortsatte med sitt. De har påsklov, inte jag. Då och då vaknade jag till och kunde konstatera att de verkade fortsätta må bara bra. Jag var förälder till fullo, och då kan det vara så märkligt att man sover som sämst men ändå känner som allra mest ro.
På väg till lämning fredag tidig eftermiddag började jag trots alla ansträngningar ändå känna den där jävla klumpen i magen, det där jobbigt djupa andetaget som bara vill öppna porten till landet "No good", när sonen smällde igen den porten genom att nöjt fingra på sin kasse serier och med ett snett leende säga:
- Det här kommer mamma inte att gilla. Mamma brukar inte gilla när vi kommer hem med tidningar.
- Nä, det gör hon inte, lade dotra till och flinade även hon.
- Är jag elak om jag ser det som en stor fet bonus, sa jag och Chesire-katten kunde se sig om efter sitt leende.
Och sedan garvade vi gott alla tre.
posted by Cynosure at 2:49 AM
4 Comments:
Men hur gör man då? För att gå vidare, och jobba på? Att skiljas är att dö en smula. Nog fan är det så, men ännu värre är den där klumpen i magen som ibland ligger still och ibland rör sig oroligt, och ibland är helt jävla ohanterbar. Snälla... berätta. Hur gör man?
Underbart inlägg att läsa, är glad för din skull och barnens.
Ja, det värsta är att det bara är ett steg i taget som gäller. Sen kan/bör man ha en strategi som involverar mycket att göra och gärna också vänner av olika slag, men det vet du redan.
Något och någon som gör varje steg i taget lättare att ta. Fylla upp tiden så att man inte känner av saknaden för mycket. Det handlar inte om att stänga av känslor så mycket som att lära sig att leva med dem. Tillåta sig att känna saknaden men inte låta den ta över och paja allt det andra BRA i livet.
Sen kommer ändå oundvikligen, trots alla bra strategier, de svarta hålen. Man snubblar. Och då, särskilt DÅ, måste man se till att ha någonstans att ta vägen. Ett skyddsrum. Senaste gången för mig var i vintras när Bryssel var alldeles nydetonerat och då ringde jag helt sonika Kvinnan och bad att få akutbesöka vilket inte var något problem, och då gick det över under kvällen. Det svåras vassa kanter suddades ut, och nästa dag var en ny dag. Där jag dessutom kunde må bra av att jag lyckats ta mig upp. Igen.
Hehe. Klart det är en bonus!
Det är just att få till Plan B, reservrummet, som är den springande punkten. Och den måste vara klar långt innan man faller ner i svarta hål. Så varför ägnar man inte lite tid under sina bra dagar åt att notera just precis vad det är som gör att man mår så bra, att man klarar motgångarna och sorgerna? Så att man vet sen, när det är dags för nerfärden. För att man inte vill tänka på det, för att man vill njuta fullt ut av att må bra. Eller - sån är iallafall jag. Har fortfarande ingen Plan B. Men det är som med all annan smärta - efter ett tag lär man sig leva med den ändå. Man vänjer sig liksom.
Det är ju just sådana här funderingar som en film med titeln "Panic Room" EGENTLIGEN borde handla om!
Post a Comment
<< Home