När luften doftar av min Kvinna och allt annat utanför i skarp drömsk kontrast

Jag känner ett sug efter whisky så här mittinassen men det är antagligen ingen bra idé och jag låter bli. Jag tar ett glas vin till istället. Mera slowburn. Demonen hålls i schack.

Och jag vill verkligen bara avrunda aftonen natten. För nu sitter jag egentligen bara och bygger min kärlek för sängen. Det handlar inte om sex även om bara det att lyfta på lakanet doftar av allt det som är hon. Sex är för sig och sömn är för sig. Jo men tänka sig. Skulle jag få spoona handlar inte handtag famntag gärna en hand runt hennes ena bröst alls om sex annat än drömpreppledes utan det handlar bara om tryggheten i att att hon och jag är ett vi. Hon och jag är ett vi. Det är ju magiskt.

Bekräftelse.
Jag får.
Känna.
Hålla om.
Hon gillar mig.
Älskar.
Jag får.

Jag behöver inte ens det nu när jag precis ska in dit där hon redan sover. Jag behöver bara föreställa mig lyftandet av ett täcke och all hennes söta doft rusandes mot mig för att ögonen ska börja klippa av närmast barnsligt magnetisk drömlängtan. Kontrasten mellen hennes doft och det öppna fönstret. Söt vanilj och djup choklad. Där utanför är absoluta nollpunkten av temperatur och alla de som antagligen inte gillar mig. Att krypa ner är en njutning och ett måste. Ett av de få måsten som är renodlad njutning.

Tänk om jag jämför med när jag var liten och det att gå och lägga sig var den lilla döden. Den påtvingade. Jag hatade att behöva gå och sova. Nu finns det nästan inget bättre.

Alltid när jag kryper ner kommer ett gny och jag svarar med ett. Utan att ens tänka. Djuriskt. Eller bara vi. Det ska inte behöva heta just djuriskt när vi är vi. Kanske mänskligt. Kanske bara Monica och Robert. Om natten. Nattspråk. Lägga sig ner. Sova. Tillsammans. Jag sover aldrig bättre än med henne.

Det finns Faen nästan inget bättre...