Jag vill vädra mina satans eftertankar
Har någon av er som läser det här varit med om liknande? Man har en stor text inombords, och det spelar ingen roll om det är en roman eller bara ett längre blogginlägg, och man har en massa idéer och färdiga formuleringar inombords som ligger där och marinerar i minnets sälta. Så, när det är dags att skriva har man ingen lust.
De där meningarna ter sig bara larviga och skulle de eventuellt verka dugliga så går det inte att skriva runt dem. Så att de får ett sammanhang. De sitter där bara på ett kallt vinddraget fält och väntar på bödeln som tatuerat i sin panna "kill yer dahlinks". Han är full. De faktiskt riktigt bra meningarna fryser och undrar vad de gjort för ont. De har INTE gjort något ont, men JAG satte mig inte ner och skrev klart min text innan bäst-före-datum... Nej, för jag trodde i min enfald att lite tid skulle ge eftertanke.
Det är så många som dissar inspirationen men om inspirationen och ögonblicket faktiskt ÄR en metod? Det är skillnad på långkok och en snabbt ihopslängd überpasta. Bägge har sina berättigade skäl att existera.
Jag önskar bara att jag kunde bli mera professionell när jag ska skriva. Inte slösa med ögonblicket. Inte vara rädd för eftertanken. Kunna se skillnaden på i vilken mapp jag ska sortera olika texter, så att det inte blir som nu där vissa texter bara dör sotdöden i eftertanken och andra riskerar att snubbla ihjäl sig... Nej, förresten. Jag har INGET problem med det jag skriver NU. Däremot eftertanken, "todo"-listan...
Jag har inte råd med mentalt baggage. Jag måste skriva NU eller inte alls. Fast ibland vill jag bygga större. Vad gör jag då?
DET ska jag skriva om imorgon.Tror jag...
Vad sa jag?
Duh...
De där meningarna ter sig bara larviga och skulle de eventuellt verka dugliga så går det inte att skriva runt dem. Så att de får ett sammanhang. De sitter där bara på ett kallt vinddraget fält och väntar på bödeln som tatuerat i sin panna "kill yer dahlinks". Han är full. De faktiskt riktigt bra meningarna fryser och undrar vad de gjort för ont. De har INTE gjort något ont, men JAG satte mig inte ner och skrev klart min text innan bäst-före-datum... Nej, för jag trodde i min enfald att lite tid skulle ge eftertanke.
Det är så många som dissar inspirationen men om inspirationen och ögonblicket faktiskt ÄR en metod? Det är skillnad på långkok och en snabbt ihopslängd überpasta. Bägge har sina berättigade skäl att existera.
Jag önskar bara att jag kunde bli mera professionell när jag ska skriva. Inte slösa med ögonblicket. Inte vara rädd för eftertanken. Kunna se skillnaden på i vilken mapp jag ska sortera olika texter, så att det inte blir som nu där vissa texter bara dör sotdöden i eftertanken och andra riskerar att snubbla ihjäl sig... Nej, förresten. Jag har INGET problem med det jag skriver NU. Däremot eftertanken, "todo"-listan...
Jag har inte råd med mentalt baggage. Jag måste skriva NU eller inte alls. Fast ibland vill jag bygga större. Vad gör jag då?
DET ska jag skriva om imorgon.Tror jag...
Vad sa jag?
Duh...
posted by Cynosure at 1:23 AM
6 Comments:
Jag önskar mej ofta en direktlänk mellan min hjärna och datorn när jag ligger där, vaken och den stora svarta natten, och de mest underbara tankar spritter omkring som små pärlor i mej. Jag kommer på formuleringar och nya ideer på löpande band och på morgonen finns ingenting kvar förutom små fragment. Fragment som tyvärr inte alls låter sej byggas på utan mest blir platta och banala när man väl försöker sätta dem på pränt. Hopplöst läge! Men man vill ju inte gå upp på natten och skriva heller...
word!
"Jag önskar bara att jag kunde bli mera professionell när jag ska skriva. Inte slösa med ögonblicket. Inte vara rädd för eftertanken. Kunna se skillnaden på i vilken mapp jag ska sortera olika texter, så att det inte blir som nu där vissa texter bara dör sotdöden i eftertanken och andra riskerar att snubbla ihjäl sig... Nej, förresten. Jag har INGET problem med det jag skriver NU. Däremot eftertanken, "todo"-listan..."
Enligt min mening har de flesta det här problemet. Läser någon person denna blogg 16 år försent så kan det vara värt att ta med sig av tipsen. Då en dag blir alla bortglömda,
även de som verkar haft många goda vänner.
Till och med så pass att man saknar en egen gravsten
Detta trots två barn som alltid älskat en, trots ens brister som vi alla har, och försökt
göra rätt för dig.
Utöver det jag tidigare skrivit
Fantastiskt att det fortfarande går att kommentera denna blogg samt Jonas/Martina dra alltid åt helvete :)
Jag glömde självfallet att även skriva det självklara. Att efter fått flytta till södra Stockholm så är hela släkten BAJARE!
Dvs de som fått äran att födas här och inte i götet!
Må vi alla hata diffen!
This comment has been removed by the author.
Allt jag vill få sagt är att Jonas och Martina sket i oss helt efter att Robert gick bort.
Önskar alla andra en fantastisk helg och da<
Från en Weichbrodt på gott och ont
Post a Comment
<< Home