My darlings are getting slaughtered

Annonsen jag jobbar med för Staffars Serier som ska in i VICE visar sig bli till just exakt den sortens träsk jag hatar. Små petsaker hakar fast i tiden och tär på humöret. Kunder börjar irritera mig, vilket kanske inte är så bra när man jobbar i butik, hehe. Jag känner mig värre än den lägsta amatör och förbannar mig för att jag inte bara lärt mig Illustrator tidigare. Jag har det hemma och det är ju inte fel att kunna, om vi säger så. Ju mer jag grottar ner mig i programmet inser jag hur bra det skulle kunna vara för en person som kan hantera det. Som det är nu så börjar jag snabbt skala ner mina ambitioner för att få tiden att räcka till. Vilket är synd. Eller kanske inte. Vi får se hur resultatet blir. Jag tror inte bara det har varit en efterkonstruktion de gånger jag insett att något jag skulle göra har blivit bättre just på grund av att jag har tvingats till förenkling. Verkligheten i form av ens egna begränsningar är den bästa yrkesmördaren av darlings (the kind you should kill) jag känner till.