One of those nights
Bonussonen behövde få sova med mamsen i natt och eftersom jag har svårt att sova i le grand lit då tog jag min tillflykt till soffan. Baaad. Jag låg och vred och vände på mig. Hjärtat slog långt från sömntakt. Tankar kom och gick. Efter ett tag var det som att jag drömde. För allt som tänktes var helt overkligt. En oskön blandning som gav mig allt annat än ro.
Efter ett par timmars bängel gick jag desperat upp och värmde på mjölk, trots att jag egentligen inte gillar varm mjölk. Man ska ju bli sömnig av det. Det sägs så mycket. Istället låg jag och storknade allt mer av den fadda samt tilltagande kvalmigt sura smaken av laktos i munnen. Upp och borsta tänderna. Ligga ner ett tag. Värdelöst.
Vid vad nu klockan var migrerade jag ner till bonussonens rum och surfade lite i hopp om dåsighet. Den kom. Jag försökte vila lite i hans våningssäng. Kunde inte sträcka på mig på det sätt jag är van vid och insåg vilken hopplös addict jag har blivit till Kvinnans dubbelsäng samt min egen på Essingen. Ska jag sova i något annat ska det toppa dessa två i bekvämlighet annars är det kört och jag förvandlas till en osalig ande.
Vid fyra ungefär gav jag upp våningssängen och försökte mig på soffan igen. Solen började gå upp. Fåglarna höll melodifestival. Det finns ett uttryck på engelska, "between a rock and a hard place", som väl beskriver känslan av att vara för trött för att kunna göra något vettigt samt för pigg för att kunna somna.
När Kvinnan kom upp halv åtta inför vår planerade ivägrassling av stenar från poolgropen till tippen var jag en darrig trasa till rest av en man. Hon fick klara sig själv tyvärr. Hade jag hjälpt till hade det varit detsamma som ett självmordsförsök. Nu på eftermiddagen är det bara att konstatera hur duktig hon är. Backen är äntligen clean från all sprängsten.
Vid niotiden rasslade bonus upp från the master bedroom och jag fick äntligen bre ut mig, sträcka på mig på diagonalen, känna det ljuva lena underlakanet mot min hud och falla... falla... falla... ner.
Jag tror jag dog lite.
Efter ett par timmars bängel gick jag desperat upp och värmde på mjölk, trots att jag egentligen inte gillar varm mjölk. Man ska ju bli sömnig av det. Det sägs så mycket. Istället låg jag och storknade allt mer av den fadda samt tilltagande kvalmigt sura smaken av laktos i munnen. Upp och borsta tänderna. Ligga ner ett tag. Värdelöst.
Vid vad nu klockan var migrerade jag ner till bonussonens rum och surfade lite i hopp om dåsighet. Den kom. Jag försökte vila lite i hans våningssäng. Kunde inte sträcka på mig på det sätt jag är van vid och insåg vilken hopplös addict jag har blivit till Kvinnans dubbelsäng samt min egen på Essingen. Ska jag sova i något annat ska det toppa dessa två i bekvämlighet annars är det kört och jag förvandlas till en osalig ande.
Vid fyra ungefär gav jag upp våningssängen och försökte mig på soffan igen. Solen började gå upp. Fåglarna höll melodifestival. Det finns ett uttryck på engelska, "between a rock and a hard place", som väl beskriver känslan av att vara för trött för att kunna göra något vettigt samt för pigg för att kunna somna.
När Kvinnan kom upp halv åtta inför vår planerade ivägrassling av stenar från poolgropen till tippen var jag en darrig trasa till rest av en man. Hon fick klara sig själv tyvärr. Hade jag hjälpt till hade det varit detsamma som ett självmordsförsök. Nu på eftermiddagen är det bara att konstatera hur duktig hon är. Backen är äntligen clean från all sprängsten.
Vid niotiden rasslade bonus upp från the master bedroom och jag fick äntligen bre ut mig, sträcka på mig på diagonalen, känna det ljuva lena underlakanet mot min hud och falla... falla... falla... ner.
Jag tror jag dog lite.
posted by Cynosure at 4:03 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home