Säg att jag inte är den ende...

Ja, jag vet att jag är en tidvis sjuk individ. Ett av mina särdrag är att jag ofta och helt oombett hör, nej inte röster, men väl musik inombords, spelad av en slags illsinnad associativ jukebox.

Nu när jag läser om Keith Richards och hans äventyr i en palm går en gammal stenkaka av Povel Ramel varv efter varv i huvudet:
"Far jag kan inte få upp min kokosnöt
Alla sätt jag prövat har vart fel"

Det är så fint och naturligt på något vis! Synd att ingen spelade låten för Keef INNAN han fick något slags ekorrinspirerat storhetsvansinne.

Undrar förresten varför Keith Richards ständigt och jämt omtalas som rockens stora "survivor". Ja, visst, fine, nog har han överlevt en hel del, MEN med tanke på hur mycket av det han har överlevt som har varit självorsakat så borde man kanske snarare kalla honom rockens stora suicidala?