Cynosure - the new season

Det är ju fånigt att sakna Henne redan innan Hon har åkt

2006-05-15T03:07:00.000+02:00

Inatt är allting statiskt. Kläderna hon har lagt ut på köksbordet ter sig som en studie i resa. Någon borde måla av. Skissa kanske. Kläderna kommer inte att ligga kvar länge. Imorgon åker hon hej och hå i tjänsten till Korea. Vi hoppas under två veckor men vet att det likaväl kan bli längre. It sucks.

Vi hann så långt idag med poolen. Äntligen verkar gropen klar. Såpass åtminstone att vi har kunnat bära ner allting som övervintrat på toppaltanen. Ställa i ordning. Bänglat så vi blev yra och gapiga, varma och svettiga, och till slut fick vi en hel del monterat. Och plötsligt står möjligheten där, inte som en hägring en tanke en besatthet, utan som en verklig gräns till det vi spanat efter, jobbat för.

Och då ska hon åka.
Det är så fel.
Hon har brännt sig i solen dessutom. Jag blir bara brun, men hon blir röd, som om detta faktum någonsin skulle kunna påverka hennes vilja att jobba i mål. Jag blir så matt tidvis, men det är hon som blir bränd av solen. Hon är så glad att vi hann så pass långt. Hon säger att hon hatar att behöva åka, och jag vet att hon hatar att inte vara här precis som vi hatar att hon inte är här. En stor del av denna natts sömnlöshet är att hon ska åka imorgon...

Jag står och blickar ut mot poolgropen. Gryningen jobbar ytterst divaartat bakom kulisserna innan den dagliga entren. Plötsligt rasslar bonussonen uppför trappan. Klockan är tre. Han är törstig och ropar efter mamsen.. Tyvärr är bara jag uppe, men han nöjer sig med ett glas vatten. Snart är det bara han och jag i närmare två veckor. OM vi har TUR. Inte måla Faen på väggen.

Jag tittar ut medan gryningen lever ut alla sina fantasier. Jag gäspar. Äntligen kommer sömnen. Jag tackar och tar emot och hoppas på en lång varm kyss innan hennes taxi kommer.

Douglas Rushkoff

2006-05-14T09:02:00.000+02:00

Det här är en författare jag inte haft en aaaning om ända till han började skriva en serie som heter "Testament" som kontrasterar det som händer i Bibeln med det som händer idag, eller rättare sagt: Tänk OM, det som hände i Bibeln hände IDAG. Mycket intressant serie man givetvis med fördel kan inhandla på Staffars Serier, hehe.

Anyway, karln har en blogg där han tar upp, åtminstone för mig, mycket intressanta ämnen som varför olika religioner tillåts spela sådan stor roll i olika länders styre. Ett citat:
"Like any other public health crisis, the belief in religion must now be treated as a sickness. It is an epidemic, paralyzing our nation's ability to behave in a rational way, and - given our weapons capabilities - posing an increasingly grave threat to the rest of the world."

Jag kan personligen förstå mig på och respektera religiös tro på det personliga planet men det finns tyvärr något just cancerartat över många religioners inbyggda mekanism att vilja omvända så många som möjligt. Det är väl där det börjar bli scary på riktigt för mig. För att inte tala om när diverse statsledare drar igång krig i Guds namn. En av de bästa serierna jag läste under det tidiga åttiotalet var Jim Starlins "Dreadstar". Inte för inte hette den stora überskurken där Lord High Papal, hehe. En kanske inte helt subtil serie men ändå en intressant utforskning av kombinationen stat och religion.

Anyway, det här skulle inte handla om min personliga tro, eller snarare brist på, utan om varför ni ska klicka på länken till Douglas Rushkoff här till höger. Han skriver smart och roligt. Och bara för att jag har haft en god morgon kommer här en liten bio om honom från Edge.org.

Dagens Bild

2006-05-14T00:34:00.000+02:00

Hola! En ny blogg i min lista här till höger. Jag tycker alla presumptiva läsare av denna blogg ska ta sig en titt. Jag gillar tanken på fotobloggar och som sann seriefantast gillar jag givetvis tanken på att kombinera bild och text. Danne, you're one of the good ones! Du har blicken i bilden. Berättandet i bilden. Förstår mycket väl att du gillar David Lynch. Melikey! Lots! Fortsätt att berätta. Med bilder.

David Lynch

2006-05-11T21:16:00.000+02:00

Han är en av mina favoriter, en av de mera besynnerliga av dessa dessutom. Amazon har här låtit göra en liten intervju med det märkliga geniet p.g.a. en del nya DVD-utgåvor. Äntligen kommer exempelvis "Dumbland" och andra säsongen av "Twin Peaks". Det härligaste med att höra honom är hur lustfylld han låter när han pratar om filmskapande och hur faktiskt jordnära han låter när han pratar om de surrealistiska inslagen i hans filmer. Fast han föredrar att kalla dessa "abstraktioner". Interesting på riktigt.

Glad och yster och patetisk inatt och så ska vi på Georgie boy i oktober.

2006-05-11T00:56:00.000+02:00

"It's natural
It's chemical (let's do it)
It's logical
Habitual (can we do it?)
It's sensual
But most of all.....
Sex is something that we should do
Sex is something for me and you

Sex is natural - sex is good
Not everybody does it
But everybody should
Sex is natural - sex is fun
Sex is best when it's....one on one
one on one"

- George Michael

Säg att jag inte är den ende...

2006-05-10T13:56:00.000+02:00

Ja, jag vet att jag är en tidvis sjuk individ. Ett av mina särdrag är att jag ofta och helt oombett hör, nej inte röster, men väl musik inombords, spelad av en slags illsinnad associativ jukebox.

Nu när jag läser om Keith Richards och hans äventyr i en palm går en gammal stenkaka av Povel Ramel varv efter varv i huvudet:
"Far jag kan inte få upp min kokosnöt
Alla sätt jag prövat har vart fel"

Det är så fint och naturligt på något vis! Synd att ingen spelade låten för Keef INNAN han fick något slags ekorrinspirerat storhetsvansinne.

Undrar förresten varför Keith Richards ständigt och jämt omtalas som rockens stora "survivor". Ja, visst, fine, nog har han överlevt en hel del, MEN med tanke på hur mycket av det han har överlevt som har varit självorsakat så borde man kanske snarare kalla honom rockens stora suicidala?

På jobbet

2006-05-10T10:02:00.000+02:00

Jag sitter på jobbet och sliter med något som är himla brådis när telefonen ringer. Kollegan och jag har hörts ett par gånger på morgonen så jag utgår från att det är han.
- Staffars serier, kostar jag ändå på mig att svara med. (Man vet aldrig.)
- Ja, hallå. jag ringer och undrar om du har provat (någon sorts) shaving cream?
- Ehhh... Du, jag sitter på JOBBET och har verkligen inte tid med det här.
- Ja, men då återkommer jag.
- För att prata om rakkräm? Jag tror inte det. Men ring gärna tillbaka om du vill köpa nr 2 av "Portent".

*KLICK*

Jag är nog villig att sponsra en alldeles särskild plats i helvetet för telefonförsäljare.

Georgie boy

2006-05-08T19:00:00.000+02:00

Dagens luverly är i alla fall att jag lyckats fixa biljetter till George Michael i Globen 22/10. Det var inte helt problemfritt då de inte helt förtroendeingivande männen bakom disken på Riddarspelet i Jakobsberg envisades med att någon dylik konsert inte existerade, trots att jag i ren desperation i det närmaste snöt dem med annonsen från DN. Helst hade jag velat ha biljetter i A-sektionen men när mannen som till slut lyckats få fram evenemanget envisades med att han minsann inte kunde styra någonting ändå erbjöd mig parkettbiljetter kände jag att det bara var att slå till. Eller bli utan. Och se det gick inte för sig.

Där "Pet Shop Boys"-konserten i juni ska bli kul bara för det att jag avgudar och det är min birthday samt det att Kvinnan inte varit på konsert sedan åttiotalet, så blir Georgie boy ändå mycket roligare då Kvinnan och jag avgudar lika mycket och klassar som sweet sweet lööövmusic... Oh yeah. Oh yeah.

För övrigt borde Ticnet förgöras!

Det är inte vår stil

2006-05-08T12:46:00.000+02:00

Eftersom jag är professionell låter jag inte min tilltagande irro över annonsjobbet gå ut över kunderna. Munnen ler och söta professionella ord kommer ut medan jag inombords fnittrande får utlopp genom att tänka på en viss scen ur "High Fidelity". Senaste irrot är en herre som kommenterar det faktum att jag för hand skriver ner varje bok jag säljer med att det ju är rena hedenhös och att borde vi inte ha en dator framme vid kassan för att hantera lagret. Jag ler och säger:
- Hehehe, jaaaa du vet. Det där med tech är inte riktigt vår stil. (Kunden ler och tycker vi är förtjusande gammaldags.)

Inombords väller en geyser med ironi. Robert i ett alternativt universum hade kunnat slå sig för pannan på ett vansinnigt vis, spärrat upp ögonen och himlat samt tappat hakan och spraypaintat ordet "ironi" över hela bröstkorgen:
- Meeeen GUD! Vilken BRA idé!!!!!!!! Har jag ju bara inte tänkt på tidigare. Tackåtackförgenidraget!!!

Som om vi som jobbar här inte tänker tanken varje dag att en dator vid kassan nog hade varit himla smidig att ha... Som om den tanken inte hade tänkts i ungefär trettiofem tusen miljarder år, trots att universum bara ska vara 13,7 miljarder år.

Doy!

Så, rasten över. Ventilering fullgjord. You piece of ad you! You're goin' DOWN! You hear me! NOW!

My darlings are getting slaughtered

2006-05-08T12:32:00.000+02:00

Annonsen jag jobbar med för Staffars Serier som ska in i VICE visar sig bli till just exakt den sortens träsk jag hatar. Små petsaker hakar fast i tiden och tär på humöret. Kunder börjar irritera mig, vilket kanske inte är så bra när man jobbar i butik, hehe. Jag känner mig värre än den lägsta amatör och förbannar mig för att jag inte bara lärt mig Illustrator tidigare. Jag har det hemma och det är ju inte fel att kunna, om vi säger så. Ju mer jag grottar ner mig i programmet inser jag hur bra det skulle kunna vara för en person som kan hantera det. Som det är nu så börjar jag snabbt skala ner mina ambitioner för att få tiden att räcka till. Vilket är synd. Eller kanske inte. Vi får se hur resultatet blir. Jag tror inte bara det har varit en efterkonstruktion de gånger jag insett att något jag skulle göra har blivit bättre just på grund av att jag har tvingats till förenkling. Verkligheten i form av ens egna begränsningar är den bästa yrkesmördaren av darlings (the kind you should kill) jag känner till.

Oh God I hate the Back Seat Driver

2006-05-07T03:12:00.000+02:00

Jag skulle ju verkligen vilja dra igång en liten bloggserie här om de vars bloggar jag lagt upp länkar till. Så att ni förstår att det inte bara handlar om en liten occasional fling. Hittar ni en länk till en blogg här så beror det på någon slags lööv.

Jag måste nog någonstans börja med Stefan som skriver TVÅ bloggar. En heter "Dagens Gnäll" och den andra "Saker som suger". Tänker inte länka för om jag ska uttrycka mig i dessa länkars namn så... Heyyy!!! Länkarna ligger liksom redan där i högermarginalen. Duuuh...

Jag vet inte vem Stefan är men han måste vara något slags mad mad genius för att bara komma på den briljanta idén att fokusera kring gnäll, kvetch, surt, indignation o.s.v.

Alltid underbar läsning! go there young jedi, and old jedi too!
Och till Stefans ära kommer så mitt überKVETCH. (Och neee Stefan! Du får för Faen inte starta Kvällens KVETCH! Den bloggtiteln är MIN!):

"BACKSEATDRIVERS SKA BEFINNA SIG NÅGON ANNANSTANS ÄN JAG!

De ska inte sitta bredvid mig när jag kör eller när jag skriver eller när jag skapar Gud vet Vad.

Det må vara vid ratten i en bil, eller vid en duk, eller vid en skärm full av Photo-Shop, alternativt valfri kompilator. Ska man sitta och titta på när jag jobbar ska man vara TYST! Eller ännu hellre inte finnas där.

Om man överhuvudtaget ska vara där finns det ETT BRA skäl, att jag har bett om det. Det betyder inte att jag har bett om en miljon goda råd som fuckar upp flödet av blod till hjärnan därför att jag överhuvudtaget undrar vad du gör där när jag försöker koncentrera mig.

När jag jobbar, d.v.s. skriver, programmerar, tecknar eller bara vill fokusera så finns det en regel som gäller och det är att försvinna om man vill att just jag ska kunna fullgöra uppgiften. Det kan låta osocialt och dålig teamplayer. Jag kallar det nog snarare modularisering och låt mig sköta mitt jobb och framförallt HÅLL KÄFTEN om du inte har något att säga som JAG har BETT dig om att tillägga med shugah on top!

Annars har jag ett fett alternativ och det är att SJÄLV ta över uppgiften och låta MIG sitta och kommentera, hahaha.

OBS! Har jag gått med på att uppgiften ifråga (typ bygga en pool) verkligen är en uppgift för FLERA så är jag spinnande som en kissekatt i mitt teamplay (unless you piss me off), men annars alltså RRRRRinte!"

Eyyy, Stefan! Nu frågar jag! Var det kvetchigt enough för att hedra din sida?
All the Best!

POOL 1: Glimten i poolmammas ögon

2006-05-07T02:54:00.000+02:00

Kvinnan hade en minipool. Våra tre badade vid ett tillfälle för två somrar sedan. Och jävlar vad de stänkte och höll på. Minipoolen liknade ett gelehallon med riktigt bra dansmusik i hörlurarna. Såg lite ostadigt ut om än underbart. Hon plåtade utan att veta vad hon skulle dra igång med det klicket och fotot gjorde henne bara så pass glad att hon bestämde sig för att skapa något ännu bättre.

Eh, och två av kidsen på bilden är mina DNA-mässigt, samt ett av dem bonusmässigt så jag bidde snabbt förförd. Det tog ett tag men till slut insåg jag att jag skulle bli poolpappa. Det här är början på historien om en lång, svår graviditet. För att alla som är helt ointressarade ska kunna skilja pooltramset från allt annat trams här i bloggen så kommer varje inslag i poolhistorien att börja på "Pool" och sedan en siffra som anger vilket poolinlägg det handlar om rent kronologiskt. Det tycker jag är riktigt skitsmart till skillnad från om jag bara startade en NY blogg: "Saker som växer och går överstyr och ballar ur med eventuella Hell's Angelsmedlemmar med sprängämnen men som ändå till slut blir alldeles cocktail och barbecueluverly".

Ja, på impopular demand så kommer bloggen även fortsättningsvis att INTE kosta 69 kronor.

I'm a cheap fuckin' slut of a blogger whore! Just tune in... mmm'kay?

Fortsättning följer.

Mediahora 2: Hur jag blev stylad till att tro att jag var elefanten Babar

2006-05-07T02:01:00.000+02:00

Ja, det hade ju varit überfestligt om jag hade haft en alltigenom hemsk anekdot att ta med mig från sessionen med VICE. Titeln på magasinet förpliktigar. Nu blev det inte så. Jag tror faktiskt att jag var tillräckligt VICE för att det skulle räcka för dem utan makeover. Efter genombläddring av ett nummer är jag inte säker på vad det eventuellt betyder, men heyyy, det låter ganska skoj. "I was enough VICE, y'know!" Synd att jag inte bor i Miami, hahaha (Oh, I slay me!).

Så fort de gjorde entre i Essingekyffetsometimeslöövshack konstaterade Elin att min svarta T-shirt med självlysande (glow in the dark) femtiotalsskräckismotiv av LEGENDEN Jack Kirby var bättre än något de hade med sig. Frågan om skostorlek jag hade fått föll av vägkanten då inga skor erbjöds. Det enda jag ombads byta om till var ett annat par jeans än det par jeans jag redan hade på mig. Ingen jävlades med mitt hår. Jag fick visa upp godbitar ur min samling, bland annat mitt ex av "V for Vendetta" med en personligt dedikerad tuschskiss av David Lloyd och även mina tio lyxboxar "Carl Barks Library". Det var en stunds luverly chit-chat med kamerablixtar. Jag kan bara ana hur überjävlig jag kommer att te mig på bild.

Och här blir jag så less på mig själv för att jag inte uppfattade den danske fotografens namn. Den här killen visade det sig hade varit en av Barks guider i Köpenhamn när LEGENDEN Carl Barks äntligen fick komma utomlands och göra något slags world tour. Fotografen gillade min samling och insisterade på att plåta mig mot en vägg av böcker.

Tur är väl det. Resten av lägenheten under pågående renovering av fasaden är så pass lik Berlin under blitzen att det bara blir klyscha av alltihopa. Den där sortens klyscha som endera skriker "nörd som vägrar plocka upp efter sig (framförallt murbruk från fasaden)" eller "efter katastrofen" eller någon slags ohelig kombo of which we shall speak no more... tvi, tvi...

Poolkratern REDUX

2006-05-07T01:37:00.000+02:00

Hahahaha, så fick jag äntligen tillfälle att använda ordet "redux" i en inläggstitel. You just gotta love it. Or not.

Anyway, (Ja, jag är FÖDD i USA. Jag FÅR missbruka engelska nästan lika mycket som svenska.) den här helgen började vi om med arbetet att färdigställa vår pool, med arenabaksida. Det är nästan lika mycket hybris som det låter och jag har en hel serie blogginlägg i "todo"-hinken.

Det kändes overkligt att stå där på botten av kratern vi åstadkom under ett nästan halvår och ta nästa steg. När vi avbröt i DECEMBER förra året gav vi bara upp, nästan kastade verktygen ifrån oss och gick i ide. Nu stod vi och blinkade i solljuset och kände raka motsatsen mot i höstas/vintras. Vi har inte så långt kvar. Vi har en plan.

Arbetet började ytterst ödmjukt. Jag tror att ordet "varsamt" är det jag är ute efter. Små, små uppgifter trädde sig själva på ett halsband av fågelperspektiv. Vi flöt. Vi gick aldrig i vägen för varandra. Muttrade, pratade, pussades ibland och jobbade. Hennes axel smakade salt av svett. Vi skrattade åt våra fläskiga magar.

På kvällen hade vi åstadkommit. Och just där och då i den snabbt kylande kvällsluften medan vi blickade över dagens nya erövring, blev jag påmind om att hur mycket bullshit det än låter som, så finns det kanske flera skäl än att få en egen pöl för att utsätta sig för en hybris, en närmast övermäktig uppgift.

Mediahora

2006-05-02T19:51:00.000+02:00

Jag skulle nog kunna bli en riktig mediahora. På jobbet idag har jag fått i uppgift att göra en halvsidesannons för Staffars Serier till gratistidningen Vice. Det är sådana här stunder man verkligen blir varse hur det fungerar på mindre företag. Har jag någonsin pulat med Illustrator som är programmet annonsen måste vara gjord i? Näää... Spelar det någon roll? Näää... Jag är en sådan fullkomligt dumglad amatör, haha. "Jack of many trades, master of none." Som tur är har jag en bok hemma som behandlar programmet. Måste plugga ikväll.

Anyway, för att ta reda på lite mera om tidningen ringer jag upp den svenska redaktionen för att förhöra mig om var de lägger ut tidningarna. Jag får prata med Elin som rart erbjuder sig att fixa över ett ex. "Tidningen brukar ta slut överallt och det vore ju onödigt om ni fick springa till Götgatan utan att hitta någon." Vi pratar vidare om numret som vi ska annonsera i som är ett helt temanummer kring serier, bland annat med omslag av gamle MAD-tecknaren Al Jaffee, samt material av Robert Crumb, Martin Kellerman m.fl. Det framkommer att de letar efter sex stycken riktiga seriesamlare för att göra ett fotoreportage kring. Hon undrar om jag samlar, och jag svarar entusiastiskt och rungande ja givetvis. Ni kan tänka er fortsättningen... Jag har väldigt lätt för att säga ja ibland.

Vid fyratiden tittade Elin själv över med ex av tidningen. Himla professionellt! Sedan tog hon ett foto för att STYLISTEN skulle få något att jobba med. Vid sextiden fick jag ett mail där de undrade om skostorlek och Göddam om de inte ska HEM till mig också. Det här börjar bli fnittrigt scary. Visst lyckades jag städa hyfsat till Kvinnans besök nu i helgen men det är inget mot hur jag bara måste tokröja NU. Och fnula över hur jag ska visa upp da collection. Jeeeeepers... Och sen har vi Staffan som inte kan sluta flickfnittrande papegojlikt upprepa "mediahora". Ja, jag antar att jag får ta det.

Oh well, samtidigt har det här potential att bli en otroligt bra grej för butiken, och det kommer definitivt att vara en erfarenhet, förhoppningsvis inte bara en pinsam sådan. Stylist, hehe. Den personen har lite att jobba med om jag säger så. Och det har jag med. So much to sortera, so little time!

Jag vill vädra mina satans eftertankar

2006-05-02T01:23:00.000+02:00

Har någon av er som läser det här varit med om liknande? Man har en stor text inombords, och det spelar ingen roll om det är en roman eller bara ett längre blogginlägg, och man har en massa idéer och färdiga formuleringar inombords som ligger där och marinerar i minnets sälta. Så, när det är dags att skriva har man ingen lust.

De där meningarna ter sig bara larviga och skulle de eventuellt verka dugliga så går det inte att skriva runt dem. Så att de får ett sammanhang. De sitter där bara på ett kallt vinddraget fält och väntar på bödeln som tatuerat i sin panna "kill yer dahlinks". Han är full. De faktiskt riktigt bra meningarna fryser och undrar vad de gjort för ont. De har INTE gjort något ont, men JAG satte mig inte ner och skrev klart min text innan bäst-före-datum... Nej, för jag trodde i min enfald att lite tid skulle ge eftertanke.

Det är så många som dissar inspirationen men om inspirationen och ögonblicket faktiskt ÄR en metod? Det är skillnad på långkok och en snabbt ihopslängd überpasta. Bägge har sina berättigade skäl att existera.

Jag önskar bara att jag kunde bli mera professionell när jag ska skriva. Inte slösa med ögonblicket. Inte vara rädd för eftertanken. Kunna se skillnaden på i vilken mapp jag ska sortera olika texter, så att det inte blir som nu där vissa texter bara dör sotdöden i eftertanken och andra riskerar att snubbla ihjäl sig... Nej, förresten. Jag har INGET problem med det jag skriver NU. Däremot eftertanken, "todo"-listan...

Jag har inte råd med mentalt baggage. Jag måste skriva NU eller inte alls. Fast ibland vill jag bygga större. Vad gör jag då?

DET ska jag skriva om imorgon.Tror jag...
Vad sa jag?

Duh...

One of those nights

2006-05-01T16:03:00.000+02:00

Bonussonen behövde få sova med mamsen i natt och eftersom jag har svårt att sova i le grand lit då tog jag min tillflykt till soffan. Baaad. Jag låg och vred och vände på mig. Hjärtat slog långt från sömntakt. Tankar kom och gick. Efter ett tag var det som att jag drömde. För allt som tänktes var helt overkligt. En oskön blandning som gav mig allt annat än ro.

Efter ett par timmars bängel gick jag desperat upp och värmde på mjölk, trots att jag egentligen inte gillar varm mjölk. Man ska ju bli sömnig av det. Det sägs så mycket. Istället låg jag och storknade allt mer av den fadda samt tilltagande kvalmigt sura smaken av laktos i munnen. Upp och borsta tänderna. Ligga ner ett tag. Värdelöst.

Vid vad nu klockan var migrerade jag ner till bonussonens rum och surfade lite i hopp om dåsighet. Den kom. Jag försökte vila lite i hans våningssäng. Kunde inte sträcka på mig på det sätt jag är van vid och insåg vilken hopplös addict jag har blivit till Kvinnans dubbelsäng samt min egen på Essingen. Ska jag sova i något annat ska det toppa dessa två i bekvämlighet annars är det kört och jag förvandlas till en osalig ande.

Vid fyra ungefär gav jag upp våningssängen och försökte mig på soffan igen. Solen började gå upp. Fåglarna höll melodifestival. Det finns ett uttryck på engelska, "between a rock and a hard place", som väl beskriver känslan av att vara för trött för att kunna göra något vettigt samt för pigg för att kunna somna.

När Kvinnan kom upp halv åtta inför vår planerade ivägrassling av stenar från poolgropen till tippen var jag en darrig trasa till rest av en man. Hon fick klara sig själv tyvärr. Hade jag hjälpt till hade det varit detsamma som ett självmordsförsök. Nu på eftermiddagen är det bara att konstatera hur duktig hon är. Backen är äntligen clean från all sprängsten.

Vid niotiden rasslade bonus upp från the master bedroom och jag fick äntligen bre ut mig, sträcka på mig på diagonalen, känna det ljuva lena underlakanet mot min hud och falla... falla... falla... ner.

Jag tror jag dog lite.

Saker som krymper

2006-04-30T21:34:00.000+02:00

Sen slår det mig att jag naturligtvis måste göra tvärtom. Jag ska ju för Faen gå NER i vikt. Dagliga foton på min KRYMPANDE mage samt bantnings- och motionsrecept. DET har aldrig gjorts förut på nätet i betalbloggform. Jag kommer att tjäna så jävla mycket cash!!!

- Viktklubben? Vad är det för något? Stephan Rössner? Vad vet han som jag inte vet i ämnet?
- Det MESTA!

Jaha, så var den kvällen och framtidsdrömmen förstörd...
Dammit! So close...

Next scheme.

Saker som växer

2006-04-30T16:14:00.000+02:00

Det slog mig igår medan jag höll på och röjde i stian på Essingen att även jag hade kunnat vara lite driftig och gett mig på en betalblogg. Jag hade kunnat skapa en blogg som även den hade hetat "Saker som växer", där jag dokumenterat och lagt upp bilder på MIN växande mage samt min växande trädgård av tomma snackspåsar.

Undrar hur mycket JAG hade fått betala varenda person i skadestånd efter det att de hade läst den bloggen. Det är bara det att inse att vissa har betydligt trevligare saker att skriva om, hehe.

Fast, heeyyy... Jag hade kunnat skrivit bloggen utifrån ett slags Göran Greider-perspektiv. "Supersize me 2: I blame society". Bohoo, det är alla kommersiella krafter där ute som gör att jag inte kan hålla chipsfingrarna i styr.

Ju mer jag tänker på det går det att göra cash på ALLT. Det gäller bara att hitta rätt angreppsvinkel och sedan sälja. I want in!

Det är min fasta övertygelse att alla de som dissar Linda Skugges försök att tjäna pengar på en betalblogg enbart är gröna som hennes blivande trädgård av avundsjuka för att de inte kommit på idén först.

96.0 kg 28.5% fett

2006-04-30T14:58:00.000+02:00

Jaha, då var en ny våg införskaffad. Och den är ond! Förutom uppgifter om vikt meddelas även procenthalt fett. Oh well, nu vägde jag mig mitt på dagen. Hoppas på att ha en trevligare morgonvikt.

Och nu har vi dessutom varit iväg och tränat. Gymmet - the new season. Otroligt nog lyckades jag både med att bränna 500 kalorier samt hitta en andra andning som jag misstänkte hade tagit sitt pick och pack och dragit sin kos forevvah.

Nu duscha och sedan iväg till ICA Viksjö för att handla mera... mat. Hmmm...

Visste ni förresten att en handful pistaschnötter (100 g) drar iväg på 630 kalorier. Det är filthy, and not in a good way, dammit.

Night Fever

2006-04-30T12:18:00.000+02:00

Oy vey! Idag kan jag inte få låtarna ur huvud men det gör inget. Då och då när jag blundar kommer det små minnesbilder, små blixtar av luverly Disco Inferno. Idag (och alla andra dagar både före och efter) kommer jag att vara smått löjlig och betagen av gårdagens föreställning. Jag ska skriva ett försök till recension under dagen/kvällen/natten, men nu ska jag iväg och träna. Oh yeah!

Voootie!

2006-04-29T00:52:00.000+02:00

Jag har reggat min blogg i
Jakobsberg på bloggkartan.se

So there!

Det gäller att ta geografisk ställning minsann!

My luverly Löööövshack

2006-04-28T23:58:00.000+02:00

Den lilla lägenheten på Essingen är kanske inte så mycket att hurra för, men det är ett ställe att sova på och ibland ett ställe att mysa på. Nu imorgon när vi har fått barnvakt och biljetter till sista föreställningen av "Saturday Night Fever" så är den rent av perfekt. Det är bara att kliva på ettan och gå av mitt emot Oscarsteatern.

Det är bara ett aber nu. Jag måste städa. Jag vill tvätta. Det ska Faenimej vara anständigt när jag får dambesök. Ibland verkar det som om min renlighetsgen bara aktiveras när jag kommer ut till Kvinnan. På Essingen där jag egentligen är mindre än i Järfälla får saker och ting chansera rejält. Tyvärr. Jag kommer igång med en städning men sedan hinner jag inte klart och därefter har det blivit ännu värre när jag väl kommer igång igen. Nu senast var jag tvungen att avbryta för att jag skulle hosta kidsen. Gissa hur det såg ut efter deras framfart.

Nu kan man med fog fråga sig hur det kan komma sig att det ska vara så komplicerat att städa en liten pytteetta. Svaret är det att jag har en sådan förbaskad mängd stuff som jag vid städning plötsligt får för mig att sortera på ständigt nya vis. Hmmm, om jag plockar ner alla javaböckerna där så får jag plats med mina Simpsonsboxar. Om jag grupperar mina John Foxx-skivor med alla Ultravox så blir det fint så fint. Riktigt analt kan det bli. Men kul är det. När det blir klart vilket det känns som att det aldrig blir.
Jag vill att mina samlingar ska vara som en mindmap och alla låtar, alla bilder, allt det jag gillar ska vara tillgängligt at my fingertip. I och med att jag aldrig blir klar och det sedan bara stökas till värre blir det i och för sig en mindmap, men en ritad av en människa drabbad av Alzheimers. Me no likey! Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill liksom inte lägga mer tid än vad jag gör på Essingen. Jag vill ju vara ute hos Älsklingen på helgerna. Inte häcka i da shack. Sedan är det också så att när jag kommer "hem" till Essingen är jag oftast trött som en gnu (gnuer är kända för sin trötthet och mycket annat) efter jobb eller plugg. Städa? I don't think so. Äta! Titta på TV! Dö en smul! Det är ungefär vad som hinns med.

Jag får ta mig samman någon annan gång. Bjuda in några geeks på kombinerad single malt och sorteringsfest, haha. Mmmm, jag kan se framför mig hur FIIINT det skulle bli efteråt.

Inför morgondagen tänker jag mera förenkla a la den gordiska knuten. In med allt som skrymmer i en garderob eller två. Städa feja framförallt tvätta lakan så de är fräscha. Imorgon är det BF. Då tänker jag inte på städning annat än så att det blir trivsamt. Huvudsaken är att hon trivs. I have my priorities straight!!! Att da shack för ett dygn kan få lov att bli till da löööövshack.

Hur orkar folk?

2006-04-27T19:43:00.000+02:00

Linda Skugge startar en betalblogg om hennes trädgård och graviditet - "Saker som växer". Och det har fått mer människor än vad som går att begripa att gå i taket. När det gäller LS tycker därtill en del att vilka tillmälen som helst är helt tillåtna. Det kan för all del stämma att hon kan vara nog så vass ibland men det går ändå inte att ursäkta den fullständigt rabiata stilen som vissa tillåter sig. Jag tänker inte citera. Bara föreställ er det värsta.

Anyway, visst jag gillar Linda S, men alldeles oavsett det förstår jag inte hur man kan reta upp sig på det att någon vill tjäna pengar på sitt skrivande. Det är ju faktiskt så enkelt att om man själv inte gillar så behöver man inte läsa, eller betala. När ska folk fatta att det bästa sättet att deala med en kommersiell produkt man inte gillar, som olika TV-program eller en betalblogg, är att INTE KÖPA! Det säger väl über alles det man vill ha sagt?

Hehe, det allra roligaste med detta publika ramaskri är det paradoxala att Linda Skugges allra värsta belackare antagligen nu genom att gapa så hiskeligt högt medverkar till att hon får all gratisreklam i världen.

Snyggt jobbat!!!

Cutcutcutcut 2 - äppelträdet

2006-04-27T19:24:00.000+02:00

I söndags var det dags igen för den årliga beskärningen av äppelträdet. Frågan är hur mycket nytta det gör för någon större mängd äpplen har ännu inte skådats, hehe. Fast det blir fint. Ett gott resultat är ändå att trädet får den där vackra paraplyformen som jag lärt mig att äppelträd ska ha. Ända sedan vi beskärde trädet för första gången har jag fått en helt ny blick för fruktträd. Det gäller för övrigt rätt mycket som har att göra med allmän skötsel av hus och hem.

När jag vandrade ner mot pendeln på måndag morgon kunde jag med ett snett leende konstatera hur mina ögon minsann tog in och granskade hur välskötta eller ej alla kåkarna på vägen var. Per automata. Kvinnan brukar stolt säga att hon har "förstört mig". Eller förädlat.

En negativ aspekt av det här är dock att jag retar mig på de som trots att de har fina boenden ändå inte verkar bry sig ett skvatt. Vi har en granne exempelvis som verkar har sett "Törnrosa" alldeles för många gånger. Hans hagtornshäck har tillåtits totalt bängelväxa spretigt på höjden. Det är smått obegripligt hur han tänker som låter den chansera så.

Medan Kvinnan klippte sopade jag uppfarten och trottoaren. Bägge var så pass dammiga att man hade kunnat spela in en western utan problem. När en bil åker förbi på gatan utanför dröjer det flera minuter innan dammet har lagt sig efteråt och den som drömmer om att tvätta bilen gör sig inget besvär förrän Järfälla Kommun tar sig samman och förrättar vårstädning och får bort det som alltmer börjar likna små rullstensåsar på vägen.

När jag stod där på uppfarten i solen och mös tänkte jag att det banne mig är det sista som behövs innan sommaren kan komma. En bullrande fuktande rengöringsmaskin. Då är våren komplett.

Skumma skumma Google

2006-04-26T21:11:00.000+02:00

Det är rätt kul att leka med ett sådant verktyg som Statcounter som förmedlar data om besökare på ens sida. Utöver det att få reda på hur många det är som hälsar på så ser man även om en besökare ramlat in här på grund av någon särskilt sökning.

Döm om min förvåning när jag märkte att en sökning på hela webben på Google på ordet "hårinpackning" lägger denna blogg på sjätte plats bara för att jag råkat nämna just en hårinpackning vid ett tillfälle.

Sedan har vi de mera skumma sökningarna. Vid ett tillfälle har någon sökt på "fickludd". En annan har sökt på "sugarpie honeybunch". Det mest läskiga är att jag just hade besök av någon som sökt på "nakenmodell kids". Google hade hittat ordet "nakenmodell" i bloggen om Warren från Duran Duran och ordet "kids" i säkert flera blogginlägg om just mina kids.

Google är en sökmotor med en ytterst skum fantasi.
Sedan har vi vissa som googlar och hur de fungerar.
Brrrr...

Nu har jag googlat Warren Cuccurullo

2006-04-25T21:08:00.000+02:00

Sitter här och lyssnar igenom allt Duran Duran at random via mediaplayer. De är ännu bättre än vad jag mindes dem. Och jag var tvungen till slut att slå upp Warren Cuccurullo, den ende personen som ingått i bandet förutom originalmedlemmarna. Han är så skum!

Jeepers, vilken märklig människa denne tidigare medlem av Duran Duran visar sig vara. Vilken resa! Det visar sig att han ursprungligen jobbade ihop med Frank Zappa och sedan startade ett band Missing Persons ihop med Zappas trummis Terry Bozzio med fru.

Den utmärkta Wikipedialänken som alla måste läsa NU beskriver på sedvanligt understated Wikipediasätt hur Warren antagligen räddade Duran Duran från att gå under genom att låta bandet hålla till i hans hemmastudio när bandet hade fallen on hard times. Det skrivs om hans exhibitionistiska sida och hur hans nya kvinna fick honom att sluta snuska offentligt.

Ända sedan jag var liten mjällig tonåring och handlade mina skivor på Jay's Jukebox i Västerås har jag förstått att det är med musik som med ekonomisk brottslighet. Fast där man inom kriminologin pratar om att "follow the money" så pratar man inom musiken om "follow the names". Det gäller att läsa på konvoluten om man gillar. Det är så musikguldet grävs. Peter Gabriel inroducerade mig till Robert Fripp som introducerade mig till Brian Eno som introducerade mig till David Bowie som introducerade mig till... It goes ON!

Nu har Duran Duran introducerat mig till Warren C och även om jag inte vet om han kommer att medverka på någon mer musik som kommer att gripa mig så har jag åtminstone hittat en människa vars memoarer jag gärna skulle läsa.

Balkongen och iskall riesling

2006-04-25T17:52:00.000+02:00

Hösten 2004 lät vi ta ner tre stycken träd på Kvinnans tomt. Efter att ha slicat och dicat meddelst vedkap och dito klyv fyllde vi balkongen på framsidan med ved. Efter den följande sommaren hade berget torkat och blivit försklassig ved, en blandning mellan tall och björk, som gjord för den underbara braskaminen, vardagsrummets röda varma hjärta.

Nu med den kalla långa vintern har vi bränt av hälften. Helt otroligt! Lite längre trodde vi att allt det som var staplat till höger på balkongen skulle räcka men tji. Å andra sidan har vi fått en alldeles underbar kompensation nu när baksidan ser ut som en stökig jättekrater tack vare vår trädgårdsrenovering med tillhörande poolbygge. Vi har en halv balkong. Alldeles ledig, och nu med ett litet bord och två stolar.

Tidigare brukade vi ignorera balkongen tack vare den perfekta toppaltanen i trädgården, som var über när vi ville ta in solnedgången. Nu, när den är belamrad med delar av det som ska bli poolen har vi fått omvärdera framsidans balkong med dess perfekta solnedgångsljuvliga västerläge, där jag suttit nu under eftermiddagen och njutit av Andi Watsons "Little Star", som jag ska skriva mer om i min serieblogg för Staffars Serier. Jag har även njutit av ett stort glas riesling. Vi var sura över att vår nya favvo De Bartoli var slut och köpte den här lådan på ren dumchans. Det smakade ingenting tyckte vi. Men idag, på balkongen, i den allt mer värmande solen, smakar detta iskalla vin lika bra som det är svalkande.

Alla smaker har sin tid.

Jag är en snuskig doftmänniska

2006-04-25T00:15:00.000+02:00

Efter vi har haft sex vägrar jag att duscha. Jag vill bevara the yummy goodness så länge det går. I wanna stay filthy!

När jag kommer "hem" till Essingen efter en helg vet jag genast vad som håller på att ruttna i frysen. Så reptil (sköldpadda) jag känner mig som för det allra mesta så har jag börjat erkänna för mig själv att jag inte har så alldeles få saker gemensamt med den Stora Stygga Vargen. Särskilt inte hans sinne för dofter och känslan för hur dofter styr de vi är mer än vad vi tror. Jag vet hur mycket de styr mig.

Kvinnan antog min request innan jag ens hann öppna min smutsiga önskan om att lakanet skulle få vara obytt när hon åkte iväg på kurs. DET är kärlek!
- Var skulle jag annars lukta dig, sweetie?
- Mmm, jag vet... Du är bara... SÅN! (Hon sa det utan ett uns av något annat än sweet löv och med en stående bonuspantomin som otäckt men ändå mysigt porträttlikt var jag rullandes bland lakanen.)

Dofter är en sorts programmering och just det att så få har koll på dofters verkan visar hur effektiv den är. Ibland är det som att iakta människor på en båt som inte har en aning om vad havet är. Inte undra på att vissa blir sjösjuka medan andra står i fören och ägnar sig åt DiCapriomegalomani.

I'm King of the Smeeeeeell...

Yummy filthy delight!

Skillnaden mellan "Jag tror..." och "Jag tror på!!!"

2006-04-24T23:53:00.001+02:00

Det förstnämda är en öppning, där det mesta kan diskuteras därför att tron, liksom kärleken, är djupt personlig, och föder empati för att just DU, kanske tror något helt annat. (Se vetenskap.)

Det andra en sluten värld, där alla möjliga regler är absoluta tack vare tron PÅ. Diskussioner är sällan välkomna, mottagna som hybris, och empati... Va Faen, JAG tror ju PÅ!!!..."

Eller var jag elak nu?

Hihihi... this is the thanks I get efter att ha kärleksförklarat Duran Duran

2006-04-24T19:55:00.000+02:00

Signaturen anonymous har grävt fram följande luverly piece of shit, hehe:

Duran Duran och God bless Fredrik Strage

2006-04-24T00:09:00.000+02:00

Min musiksmak är tämligen nischad. Dessa nischer är olika namn och inte en särskild genre. Har jag väl förälskat mig tillräckligt i en artist ska jag ha, om inte allt, så åtminstone det som makes sense och det kan vara förskräckligt mycket som makes sense när man är så insane som jag blir när jag kärar ner mig.

Det var när jag bodde i Bryssel och var olycklig som jag plötsligt insåg att en gammal synthfavorit - Duran Duran - hade uppnått nivå kanonisering enligt min alldeles egna skala. Det finns fem grader på den skalan. De är:

hat killkillkill
ointressant meh alt. gäsp
intressant vilket innebär att mina öron gärna tar in, ibland min själ likaså, ett frö kanske sås...
köpvärdigt jag handlar en eller flera skivor
kanonisering total kapitulation, jag måste ha även sådant som egentligen inte är bra bara för att få ta del av artistens utveckling

Duran Duran hade länge legat i kategorin intressant. Jag lyssnade på dem under det tidiga åttiotalet när de bara hade gjort två plattor. Låtar som "Planet Earth" och "Hungry like the wolf" fastnade men jag köpte aldrig bandet som helhet framför favoriter som Ultravox och Bowie. Någon gång år 2000 lyssnade jag så igenom två maxisinglar som gjorde mig nyfiken igen. Dels var det den hyfsat lekfulla "Violence of summer" och dels den skört sentimentala "Ordinary world". Jag hade en massa tid över och strosade till Bryssels stråk med skivbörsar. Jag kom inte hem tomhänt. Sedan tilltog ett koma av lyssnande medan jag långsamt nattetid penetrerade fem stycken CDs. Det var inte bara orgasmiskt. Det var kärlek banne mej.

Duran Duran är ett band som varit tämligen instabilt. Utan att gå in alltför mycket på namn så var femmannabandet från åttiotalet reducerat till tre medlemmar under större delen av nittiotalet, då dessa fem CDs kom till. Duran Duran hånades tidigt av kritikerna, och efter det att originalkonstellationen musiker spruckit var de dessutom fair game för många av de tidigare fansen.

Ingen tycker om mig, ingen tycker om mig, för att jag äter mask

-nivå. Jag vet inte vad det var, men det kändes nästan skönt förbjudet att sitta och kära ner sig i ett band som hyfsat garanterat var hatat av alla. Och sedan hade vi musiken...

Titlar som "Come undone", "Electric Barbarella" och "Lady Xanax". Jag vet inte varför de talade till mig men det var nog det att de gav mig tröst och värme för den sjunkande. Låtarna verkade handla om skruvade existenser som ändå någonstans behöll sin kärna, sin rättighet att existera. Precis vad jag behövde höra då. Det var en massa svart humor jag läste in i de här låtarna. Inte bara textmässigt heller. Låtarna verkade stökigt forma sig kring Simon LeBons allt annat än sköna stämma. Även om de säkerligen inte ville annat än att få göra den stora comebacken så kändes materialet ändå spretigt och märkligt nonchalant. Knullrufsigt och ständigt bakfullt. Jag kunde inte låta bli att garva åt att (icke original) nittiotalsmedlemmen Warren Cuccurullo tidvis jobbade som manlig nakenmodell. Så bisarrt. De var och är guld för mig.

Nu har originalmedlemmarna återförenats. Warren har bugat och tackat. (Jag har ingen aning om vad han gör nu. Måste googla honom någon dag.) För kritikerna må de alltid vara band non grata men originalfansen är tillbaka och med dem drar de säkert mängder med retroloverwannabees. Big bizz hägrar! De är för närvarande inne i studion och spelar in sitt andra album efter återföreningen. Det första albumet "Astronaut" lät helt OK även om det inte berör mig lika mycket som exempelvis "Medazzaland".

Det är bitvis sant att jag skiter i om den musik jag gillar även gillas av kritiker. Duran Durans coveralbum "Thank You" från 1995 tillhör världens mest utskällda. Det hindrar inte mig från att tokälska. Sen kan jag bli lite trött emellanåt av att ingen annan ser det jag ser, hör det jag hör.
- Hur vågar de här MTV-föredettingarna spela Led Zeppelin och Lou Reed?
Skitsamma att de som skrivit låtarna publikt uttryckte sitt gillande för Durans versioner! Så får man inte göra.

Trots det att jag gärna dansar ensam så kunde jag ändå inte låta bli att tokflina triumfatoriskt när jag läste en krönika av rescensentguden Fredrik Strage i DN nyligen. Han har fattat precis allt. Någonstans. Och han uttrycker det han fattat så väl. Det gör mig så glad på ett alltigenom patetiskt vis.

Som jag skrev häromdagen:

Det har alltid funnits det där draget (i min natur), som går till vänster när jag vet att det är höger som gäller. Det finns något som ständigt undrar hur mycket fel ett fel egentligen är, skillnaden mellan vad det påstås vara och min egen upplevelse.

Imorgon kväll blir det Duran-kväll i mina hörlurar. En del kallar DD retro men för mig är de bara rätt NU!

Ahh, it’ll take a little time, might take a little crime to come undone
Now we’ll try to stay blind, to the hope and fear outside,
Hey child, stay wilder than the wind
And blow me in to cry.

Who do you need?
Who do you love?
When you come undone.

Duran Duran

Den jävla vågen har gått sönder

2006-04-23T01:35:00.000+02:00

Vågen är jättefin. Var fin. Man stod på en cirkelrund glasplatta och blickade ner på informationen som var brutaldigital. Jag har alltid vägt två kilo mer hemma hos Kvinnan på hennes übermodernitet än på min analoga bängelvåg på Essingen. Jag har ofta nynnat på en viss DiLeva-låt...

Jag vet inte vad det var som hände men plötsligt drabbades glasskrället av någon slags ätstörning. Den började hetsäta batterier. I början bytte vi lydigt men efter ett tag började det kännas som i alla obalanserade förhållanden. Vi kände oss utnyttjade. Vi slutade köpa batterier till den lille frossaren och nu vet vi inte vad vi väger. Exakt.

Men.

Byxorna ljuger inte och även om informationen inte serveras i digital form så är deras analoga press minst lika brutal.

Men vi ska gå till gymmet imorgon.
- Värsaprommis, som Socker-Conny brukar säga.

Lyckan i en sliten gammal Kalle

2006-04-22T02:49:00.000+02:00

Det blev ännu ett race med kidsen vilket jag/vi verkligen behövde efter deras nyliga Brysselflytt. Jag hämtade dem torsdag eftermiddag strax efter fyra. Vädret hade tillfälligtvis drabbats av akut vårtrots och till och med daskat till humöret med morgonsnö men inget, nej INGET kunde få mig att må dåligt under de närmaste arton timmarna. Ingen bitter tanke på avsked förbittrade. Det gjorde nästan inte ens något att det skulle komma ett avsked. För nu jävlar skulle vi ha KUL. Vi tre. Och det kändes faktiskt så, äkta och hjärtligt, utan annat än en liten smul desperation.

Gud, jag minns när skilsmässan var färsk och saknaden av att vara med dem varje dag vägrade koagulera. Jag är så jävla glad över att jag inte rasar igenom nu som då, att den där idioten som inte kunde låta bli att hacka på den begynnande sårskorpan inte längre är jag. Jag blir ledsen, visst blir jag, när de åker men jag blir inte katatonisk av depp. Jag står inte som en förblindad älg mitt i järnvägsspåret och försöker nosa på ett annalkande emotionellt X2000. Jag flyttar på mig. Jag jobbar. Vidare.

Det kidsen hatat mest i början av Bryssel - the new season, är det att de varit tvungna att bo hos exets nya kex. Karlns lägenhet saknar dator och TV och sonen anmärkte angående ett "Simpsons"-avsnitt som parodierade "The Shining" att huvudfiguren Homer/Jack N påminde om hur han känt sig en Bruxelles i början. Det kom också upp att han läst ut alla serietidningar han hade. Flera gånger om. Vi hade precis passerat Rådmansgatan i riktning västerut när detta kom fram. Jag fick en briljant idé, för att jag faktiskt ibland kan vara helt jävla underbar.

Vid Odenplan, slog det mig, finns en av de bästa butikerna för begagnade serietidningar i Stockholm. Kom, kids, vi ska av NU! Frågande ögon. Kort promenad...
- Ni får en hundring var att handla för här inne...

Fynd gjordes! Bägge kidsen hittade exempelvis varsin årgång av "Knasen", som de bägge avgudar (Ja vaFaen, de är KIDS!) för 49 kr. Sedan fyllde de på med Kalle Anka pocketar med mera. Det fanns Kalle-tidningar för en spänn styck. Halade man upp fem spänn kunde man få en Kalle från femtiotalet. Förvisso i uselt skick, men som jag alltid gillar att säga till de som handlar på Staffars. Serier är till för att LÄSAS! (Vissa tycker att det är en revolutionerande och farlig tanke...) Samlande och skick, bortsett från det uppenbara att vårda det man har, är bara till för anala individer. Bägge kidsen kom därifrån med varsinna TUNGA kassar.

Efter det blev det en orgie i lägenheten på Lilla Essingen. Vi kollade igenom hela säsong sex av "Simpsons". Sonen spelade "Galactic Civilisations II". Det åts pizza och andra onyttigheter. Läskförrådet tömdes till sista droppen. Dotra fick hoppa i sängen så mycket hon ville. Jag somnade medan di små fortsatte med sitt. De har påsklov, inte jag. Då och då vaknade jag till och kunde konstatera att de verkade fortsätta må bara bra. Jag var förälder till fullo, och då kan det vara så märkligt att man sover som sämst men ändå känner som allra mest ro.

På väg till lämning fredag tidig eftermiddag började jag trots alla ansträngningar ändå känna den där jävla klumpen i magen, det där jobbigt djupa andetaget som bara vill öppna porten till landet "No good", när sonen smällde igen den porten genom att nöjt fingra på sin kasse serier och med ett snett leende säga:
- Det här kommer mamma inte att gilla. Mamma brukar inte gilla när vi kommer hem med tidningar.
- Nä, det gör hon inte, lade dotra till och flinade även hon.
- Är jag elak om jag ser det som en stor fet bonus, sa jag och Chesire-katten kunde se sig om efter sitt leende.

Och sedan garvade vi gott alla tre.

Puffepåsk

2006-04-18T13:02:00.000+02:00

Jag tror banne mig att jag aldrig varit med om en mera välbalanserad påsk än denna. Det fanns inte ett enda behov som inte hann bli tillgodosett. Alla blev glada!

Först ut så fick huset sitt. Vi drog igång en rejäl rensning av de nedre regionerna. Det bidde två billaster till tippen med somt som stått och drällt i förråd och klädkammare. Utöver det rev vi loss en del hyllor i klädkammaren varpå det blev a dab o' paint och sedan nya mera funktionella hyllor. Plötsligt SER man saker, var de är. Man behöver inte längre leta bland alla hopplösa högar på golvet, som är sprillans tomt. Ordnung macht frei! Faktiskt.

Lite senare i helgen fick garaget samma behandling. Det har länge varit ett no-man's land. Om Kvinnan har sagt att hon ska ut i garaget och leta efter något har jag lovat att jag ska ringa brandkåren om hon inte dyker upp till ytan igen efter en halvtimma. Och låt mig säga så här, att det barn som skulle ha gett sig på att leka "inte-nudda-golvet" därinne skulle ha dött av tristess. Ingen utmaning där liksom. "Försöka-hitta-golvet" hade kunnat vara spännande däremot.

Samma procedur som med inomhusförråden. Ut med i stort sett allt! Bära tillbaka in ett par saker. Resten till tippen. Två billaster. Sopa. Ordna lite. KLART! Det största problemet var tippen där all da action in Järfälla höll till. Görvältippen är inte en tipp utan ett socialt evenemang. Står man där tillräckligt länge hinner man träffa alla man känner. I lika äckliga mysbyxor som våra thank God. Köerna ringlade, och som vanligt lyckas vissa positionera sig så att de är i vägen för allt. Sista gången vi skulle dit började jag lyfta ur och springa in med skräpet istället för att sitta och vänta i bilen. Jobbigt, men bilen var tom innan vi ens hade hunnit in på själva tippområdet kömässigt.

Så, nu är vi lika fåniga vad beträffar våra lagerutrymmen som vi är med de nya knivarna. Jag tar varje chans att titta in i garaget. Det är riktigt patetiskt, hahaha.

Anyway, det var inte bara städaction i helgen utan jag lyckades även efter en viss mängd bängel få hit kidsen. För första gången på ett bra tag var vi alla FEM igen och det var bara ljuvligt. Vi satsade på en stadig påsklunch och givetvis påskägg och sedan en massa filmer. Amanda är en komplett Simpsonsjunkie och vi plöjde avsnitt efter avsnitt. Framåt påsknatten blev det Mickis überfavorit "King Kong" och sedan den senaste "Harry Potter", som verkade vara Sebastians favvo. Alla fick sitt! Och jag har fått ett hyfsat preliminärt löfte om att få ha dem torsdag em - fredag lunch också. Me be happy! De verkar tycka att det är rätt så jobbigt med skolan nere i Bryssel och tacka Faen för det. De ligger ett år efter med tanke på differensen Stockholm - Bryssel, så de har att ta igen. En bra grej är att Micki verkar ha fått ny sug efter den han verkade ha tappat här i Sverige vad gäller plugg. Han vet att han måste jobba på om han inte ska gå om ett år och det vägrar han göra, säger han. Hursomhelst så behöver de bara ta det lugnt nu under deras lov och det ska bli über att få ta det lugnt tillsammans.

Finally, Kvinnan och jag. Om jag känner mig patetiskt stolt över det nyfräscha tillståndet nere i källaren så är det inget mot vad hon gör. Hon är så glad att hon skiner. Och jag förstår henne. Det är de facto hennes hus och jag har sett kort på hur det såg ut här när hon flyttade in ung. ett år innan hon träffade mig. Vilken resa! Natt och dag och allt det där. Tyvärr förstördes korten i en hårddiskkrasch för ett tag sedan annars hade jag definitivt lagt upp lite före efter.

Nå, bortsett från fejandet så hann hon med att rida en hel del och jag hann både läsa en massa samt blogga. Det lagades god mat och åts och vinades tillsammans med våra favvovänner Maria och Julle, som vi annars träffar alldeles alldeles för sällan. Och vi fick sova ut under nystrukna lakan som är så underbara i texturen att jag kommer på mig själv med att tidvis ligga och bara röra mig fram och tillbaka för att få känslan av... (Oh, sorry. Too much information!) En hälsosam mängd snogging blev det minsann också. Yummy!

Balans.
Balans.
Balans.
Och det är SOL ute just nu...

Faen, vad jag mår bra idag!

Let the next Rat Race commence!
Daddy's ready!

(Bilden ovan är för övrigt tagen av Kvinnan.)

Cutcutcutcut

2006-04-17T14:09:00.000+02:00

Älsklingen har shoppat loss igen och jag måste ju erkänna att resultatet är smått berusande. För den som någonsin blivit avis på hur flinkt de flesta TV-kockar strimlar ingredienser kan det avslöjas att det inte bara handlar om egen upptränad teknik utan även den andra sortens teknik, den hos hårdvaran. Jag pratar om knivar!

De hade 20% på Globalknivar i en butik vid Barkarby och över fyra papp senare kom hon hem med fyra knivar samt en magnetlist som nu pryder sin plats på väggen bakom spisen.

Första kvällen var vi som små ystra barn med en ny leksak. En inte helt försvarlig mängd tomater och potatisar fick sätta livet till bara för att det var så orgasmiskt sjukt kul att se knivarna dela på allt utan ens en antydan till motstånd. I efterhand har min favorit blivit den särskilda grönsakskniven som gör hackandet av lök till en ren njutning. Det känns som om man blivit till en fulländad kökssamuraj när löktärningarna blir minimala och jämnstora utan det minsta bängel. För att inte tala om hur det är att kunna skära till de allra millimetertunnaste skivor som tänkas kan av den nygamla favoriten ungersk salami.

Det enda jobbiga är att dessa instrument kräver sin skötsel. Stoppa i diskmaskinen? Bwahaha! Nej, här gäller det att torka av omedelbart och att dessutom försöka slipa till dem hyfsat ofta. Nå, det är ett ringa pris att betala och det att behöva sköta om knivarna har dessutom hjälpt oss att komma igång med vår nolltolerans mot procrastination i köket. Numera lagar jag mat och ombesköter så mycket disk jag kan parallellt. Direkt efter maten åker allt som ska dit in i diskmaskinen. Heh, vi har till och med börjat drilla kidsen att plocka undan sina tallrikar. Köket har blivit till en sådan oas sedan vi gjorde om det att det Faen inte ska besudlas med disk mer än någon enstaka partayyykväll.

Nu ska jag ställa mig och fixa en lunch beståendes av bacon, hackad lök, hackade champinjoner, hackad sparris och vad som helst annat jag kan uppbringa som går att cutcutcutcut...

Pet Shop Boys

2006-04-17T01:05:00.000+02:00

Något av det jag är extra allt überhappy med just nu är att jag lyckades få tag på biljetter till Pet-pojkarnas konsert på Cirkus den 16 juni - min födelsedag. Kvinnan har inte varit på konsert sedan åttiotalet och jag försöker verkligen få henne att förstå vilken grej det här är. Hoppas bara jag inte tar i för mycket och hon blir anti, för jag vill verkligen att hon ska ha riktigt kul då. (oh, NO pressure darling ;) )

Sen gäller det att hitta rätt nördnivå på all info som jag fanatiker någonstans "känner" (Ååååh, jag KÄNNER!) att hon BÖR ha med sig. Jag vill inte att det ska bli bootcamp. Fast å andra sidan så är hon inte helt oblyg med att dela med sig av sina intressen såååå... hahaha. I will share.

16 juni.
Sommarkväll.
Pet Shop Boys på CIRKUS.
MEEEEED my sweet löööv!

Faen, jag anar potential.

Jomen det här är nog jag

2006-04-17T00:07:00.000+02:00

Det har alltid funnits det där draget (i min natur), som går till vänster när jag vet att det är höger som gäller. Det finns något som ständigt undrar hur mycket fel ett fel egentligen är, skillnaden mellan vad det påstås vara och min egen upplevelse.

I min erfarenhet finns ingen egentligt sann etthundra objektivitet så vem säger att det och det är fel? Vilket är sammanhanget? Vem bestämmer och sätter den dagordningen och hade den varelsen mitt (just mitt!) bästa i åtanke någonsin? Behöver jag säga att begreppet Gud för mig aldrig kan generera annat än frågetecken?

Livet är att utforska. Livet är att åtminstone delvis vara med om att skriva sitt eget operativsystem, det som avgör hur man förhåller sig till omvärld och resan genom tiden. Ibland blir det så fel att det att nämna procentsats i samband med ordet "fel" blir lika orätt som att bruka procent i samband med bregreppet "graviditet". Men ibland vill jag (måste jag!) lägga handen på plattan själv, och inte bara via hörsägen. För att faktiskt få VETA.

Ibland kan något hos mig fokusera på något som är så odefinierbart att det saknar namn. Jag har ofta fått höra om mig att jag är allt mellan lat och drömsk när jag är på det här viset, beroende på den som vill sätta etikett och den personens egna, naturligtvis alltid fantastiskt åtminstone egenupplevt "objektivt" sunda, agenda.

Ibland kan jag uppleva att självhjälpsböckerslogans som involverar det att man ska "ta kontroll över livet" är lika märkliga som det att man skulle ta kontroll över havet. Jag älskar att kunna simma, men kontroll? Ibland är själva begreppet "kontroll" inget annat än en källa till bläcksvart humor. The "final solution" comes to mind.

Jag dyker ner i vattnet, så långt ner jag kan komma, för att uppleva det att inte kunna andas. Jag finner sedan min ordning genom att spela plockepinn med impulserna. Skräck. Kärlek. Värme. Märkliga kittlingar. Ett slags åsknedslag till skratt som plötsligt exploderar. Hysteri. Det stora lugnet. Lera att knåda ihop mig med.

Ja, jag vet att det låter som om jag tar droger men det är inte det det handlar även om mina tankemoments förvisso tidvis kan involvera både koffein och alkohol. Det handlar om saker jag inte ens vill sätta ord på, för hur underbara mina leksaker orden än är räcker de inte till. De är ju bara leksaker och det språket jag ibland tänker med finns inte. Och jag gör egentligen ingenting. Jag bara finns, vilket "ibland" är det absolut svåraste. Ta bort alla handlingar. Ta bort alla måsten. Vad är kvar? Finns jag då? Jo, havet och jag har en deal. DET finns. Jag kan dyka ner i det och när jag nästan inte kan andas och jag bara måste upp VET jag att jag också finns. Det är en bra början.

Jag tar upp det som lyfter inombords och sedan jobbar jag hårt med det, som jag kan göra med att simma mot ytan innan luften verkligen tar slut. Men ordningen på pinnarna - pusselbitarna - tankarna, låter sig inte ordnas förrän de är upplevda. Förrän refrängen sitter.

Väl uppe vid ytan, när alla pinnarna är plockade, vet jag mera om att andas än vad jag någonsin anade fanns.

Fånig yogahumor (sankalpa mon amour)

2006-04-14T01:24:00.000+02:00

Den yogakurs jag och min bror går på involverar ett visst mått av djupavslappning och meditation. När man är som mest väck ombeds man att tre gånger tyst för sig själv upprepa en så kallad sankalpa - låt oss kalla det för en föresats, ett mål. Min brukar oftast gå ut på att jag vill bli bli mera hälsosam i... ALLT. (Jag knusslar inte.)

Det låter flummigt men det ger faktiskt något att självhypnotisera, och framförallt att upprepa för sig själv vad ens primära mål här i livet de facto är. En sankalpa är något att ta på yttersta allvar med extra seriositet.

På pendeln in till St. Eriksplan ringer brollan mig flera gånger och undrar vad som egentligen var sagt om skärtorsdagen.
- Skulle det bli någon yoga idag?
- Ja, det lät så på henne förra gången.
- Men ingen är här.
- Jaja, jag är två stationer bort. Jag kommer strax så får vi se.

Strax innan porten möts jag av brodersskrället. Vår kemi påminner besvärande mycket om de två bröderna i "My Name Is Earl". Fast med en slags ond skruv.

- Det är tomt. Det kommer ingen idag.
- Meh?
- Och det finns en lapp på dörren där det står att dagens sankalpa är att "gå till McDonalds och ät den största hamburgare gjord av ko som står att uppbringa".
- Jaha.
- Jag tycker det låter konstigt.
- Men då gör vi så.
- Du menar inte allvar?

Och sedan väntade vi ända till klockan tio innan det jävla McDonalds slutade servera enbart sin patetiska frukostmeny varpå vi svullade.

Och mådde därefter mycket gasfyllt och dåligt men ändå med ett leende på läpparna.

(Vi kommer att brinna i Helvetet)

När luften doftar av min Kvinna och allt annat utanför i skarp drömsk kontrast

2006-04-12T01:37:00.000+02:00

Jag känner ett sug efter whisky så här mittinassen men det är antagligen ingen bra idé och jag låter bli. Jag tar ett glas vin till istället. Mera slowburn. Demonen hålls i schack.

Och jag vill verkligen bara avrunda aftonen natten. För nu sitter jag egentligen bara och bygger min kärlek för sängen. Det handlar inte om sex även om bara det att lyfta på lakanet doftar av allt det som är hon. Sex är för sig och sömn är för sig. Jo men tänka sig. Skulle jag få spoona handlar inte handtag famntag gärna en hand runt hennes ena bröst alls om sex annat än drömpreppledes utan det handlar bara om tryggheten i att att hon och jag är ett vi. Hon och jag är ett vi. Det är ju magiskt.

Bekräftelse.
Jag får.
Känna.
Hålla om.
Hon gillar mig.
Älskar.
Jag får.

Jag behöver inte ens det nu när jag precis ska in dit där hon redan sover. Jag behöver bara föreställa mig lyftandet av ett täcke och all hennes söta doft rusandes mot mig för att ögonen ska börja klippa av närmast barnsligt magnetisk drömlängtan. Kontrasten mellen hennes doft och det öppna fönstret. Söt vanilj och djup choklad. Där utanför är absoluta nollpunkten av temperatur och alla de som antagligen inte gillar mig. Att krypa ner är en njutning och ett måste. Ett av de få måsten som är renodlad njutning.

Tänk om jag jämför med när jag var liten och det att gå och lägga sig var den lilla döden. Den påtvingade. Jag hatade att behöva gå och sova. Nu finns det nästan inget bättre.

Alltid när jag kryper ner kommer ett gny och jag svarar med ett. Utan att ens tänka. Djuriskt. Eller bara vi. Det ska inte behöva heta just djuriskt när vi är vi. Kanske mänskligt. Kanske bara Monica och Robert. Om natten. Nattspråk. Lägga sig ner. Sova. Tillsammans. Jag sover aldrig bättre än med henne.

Det finns Faen nästan inget bättre...

Kruksyndromet

2006-04-11T23:44:00.000+02:00

Jag tror att det började med magsjukan förra veckan. Att ligga utslagen ett dygn gör saker med en. Efteråt är det som att starta ett alltför stort maskineri. Modul efter modul måste smörjas och granskas. Har något tagit skada? Kan jag runka? Är yoga OK? Funkar jag som trevlig? Är jag överhuvudtaget presentabel? Finns det något förutom fickludd i mina fickor och är det i sådana fall en viktig lapp jag borde måste ta tag i? Eller är det bara todo?

Mitt bloggeri blev bara en massa todo. Och det ska gudarna veta att todo är ett förbannat svart hål. Ta med hem alla matlådorna från jobbet blir plötsligt Titanic av Lars Norén om vi snackar tyngd. Det väger ner. Det blir en kruka, som dahlinken och jag brukar säga.

Vi hade en posse med uppochnervända krukor stående på altanen. Det var höst. De borde ner i garaget för vintern. Vi beaktade och planerade att bära ner. Krukorna var todo. Det dröjde månader innan vi faktiskt skärpte till och kånkade ner till garaget. Det var över på tio minuter. Vi blev inte ens svettiga. Vi kallar det därefter för kruksyndromet att sätta upp något på todolistan och sedan procrastinera - skjuta upp, bygga upp ett berg av åtagande och dåligt samvete från en smul av kanske borde nångång.

Jag har ett obesvarat mail från Kjell Alinge sedan jag skrev om Eldorado här i bloggen. Det har blivit så stort att besvara att inget blir gjort. Det är en kruka jag ska ta tag i.

Imorgon.

Alltså faktiskt! PURE PURE HAPPINESS!

2006-04-03T02:10:00.000+02:00

När man själv går där i barnförskingringen.
När man har egna biologiska som dragit till ett annat land.
När man är tillsammans med en annan som har barn men ändå alltid känner den där skillnaden mellan egen och annans.
Det kan vara i hur man vågar kommentera.
Var jag vass nu?
För det som lät så rätt i hennes mun låter plötsligt så fel i min...

Anyway, även om jag nog aldrig mera vill sprida min egen säd på detta vis så blir jag just av detta faktum, antar jag, att jag har egna...

GLAD!!!

...när jag får höra ifrån en bruddah som har prokreerat!

Mats Jonsson!
BAYBEH!!!

Jag blir gråtmild nu.
(Dvs. bölar och har mig framför datorn halv tre på natten...)

Jag gratulerar och jag gråter av glädje!
Jag är en ovis inte "en av tre" män men jag vet att du gryn som nu fötts har UNDERBARA föräldrar! Ja, Faen, så pass mycket vet även jag!

Lycka till nu grynet!
Din lycka ÄR mamma och pappa!

Men... Demon Bob är med Dig utöver de där två!
Seriously!
Anytime! I'll be your not-GodFather!
If ever evvah there's a need...

(Och jag bara bölar, haha... Det är så underbart... Jag är ett sådant jävla våp ibland!)

Lycka till sweeties!
Ses snart hoppas jag!!!

!

93.55

2006-04-02T17:44:00.000+02:00

OK, tapp av mer än två kilo. I can live with that! Måste ha varit mer än full of myself vid förra vägningen. MEN det här visar att min sopp/grötdiet fungerar. Den enda gången jag har ätit snabbmat till lunch har det blivit sushi. Nu ska jag bara lägga till en hel del motion. Jag känner ju som tidigare att min kondition börjar aspirera på namnet "Titanic" och att muskelmassan definitivt behöver en hel del. Sedan längtar jag efter så pass bra väder att jag kan göra min joggingrunda från förra sommaren. Jag utgick från boendet på Lilla Essingen, sprang över på Stora E och Alvik Strand. Efter en makalöst helvetisk uppförsbacke var det sedan dags för Tranebergsbron och Fredhäll för att sedan komma full cirkel hem igen.

Tänk er att springa den här rundan i solnedgången. Att få springa över tre broar med magnifik utsikt. Det känns Faen som att flyga på synerna och endorfinruschen. Nästan lika vackert som min nakna Darling. That's my Motivation!

/Eder ibland skönhetsknarkare

Ja just det

2006-03-31T23:06:00.000+02:00

Nej, jag kunde inte låta bli...
att ställa frågan:

Vänstra kolumnen:
1. Rorschach. 2. V. 3. Alec Holland. 4. Comedian.
Högra kolumnen:
1. Doctor Manhattan. 2. John Constantine. 3. Nite Owl.

Wacky weirdness

2006-03-31T13:43:00.000+02:00

DN-artikeln om Toon Town är uppe och jag ser för jävlig ut på bilden, men annars är det hela rätt OK bortsett från vissa märkligheter. Exempelvis denna:

"Robert ser så där charmigt ensam ut som män bara gör i serier av Alan Moore - i "Watchmen" eller "V for Vendetta". "

Bwahahaha. Mmmm... Måste följa upp detta. Later amigos. Later.

Jag vet

2006-03-30T17:42:00.000+02:00

Medan solen sakta sjunker utanför fönstret lutar jag mig tillbaka och loggar in på Blogger. Jag har kommit på ännu ett skäl till att blogga. Det får mig att koppla av utan att sega ihop. Jag har lärt mig att avslappning är bättre än anspänning när jag som nu har fastnat i ett problem. Ta ett steg tillbaka. Men jag får inte slappna av för mycket för då blir jag snarare dåsig än utvilad och sedan blir det till att brutalmissbruka koffein för att komma igång igen. Baserat på den erfarenheten har jag också lärt mig att det bästa steget tillbaka är att göra något nästan lika krävande fast annorlunda. Att dra sig ut och springa exempelvis kan vara über.

Att skriva något vad som helst kan fungera lika bra för min förmåga att lösa problem som en omstart rensar tilltrasslade datortrådar. Medan jag formulerar och skriver rasslar de blockerade kugghjulen igång igen. Mentalt skräp rensas bort och vissa saker blir plötsligt lika självklara som det att njuta av solen och plusgraderna efter en lång vinter.

Jag andas lugnt och djupt.
Jag känner värmen.
Jag hör surret av datorn.
Pusselbitarna ligger inte längre kastade.
Bilden stiger fram.
Jag vet.
Det är lika självklart som mitt sneda nöjda leende.

Upp

2006-03-29T23:36:00.000+02:00

Det gör verkligen inget att det är grått och fuktigt ute. Det gör inget för det betyder att det inte längre är minusgrader. Mina gamla lungor slipper taggtråden och det vete Faen om inte inandningen faktiskt lovar lite doft. Vårdoft.

Det förvånar mig hur snabbt det går när allting lagts i blöt för avisning. Barmarken sover fortfarande men man kan ana en rörelse här och där. Det gröna blodets återkomst. Snart kommer jorden att sträcka på sig.

Jag tittar ut från köket ner på kratern vi faktiskt åstadkom i höstas. Vi slogs mot jord och urberg och knäppa sprängare. Vi bar så att ryggarna skrek. Den grå bomullen drar ihop sig och ger efter. Snart kan jag se var poolen ska göras klar i sommar.

Redan nu ser jag inombords hela amfiteatern klar. Med belysning. Mitt i natten. Nakenbad. Nu när minusgraderna knäckts och luften är full av fukt vågar jag börja drömma igen. Andas igen. Sträcka på mitt loja inre.

Det är dags att vakna nu.

Sex and the Motivation

2006-03-28T22:13:00.000+02:00

Ibland blir jag bara så trött på mig själv och min förmåga att skjuta upp saker och ting. Förra julen fick Kvinnan och jag i gemensam julklapp sponsring av biljetter till valfri teaterföreställning. (Tack mamma!) Vi började dryfta vad vi ville gå på och jag med min lilla smul till teaterbakgrund fick i självpåtagen uppgift att reka bland recensioner och hörsägen. Tiden gick. Då och då glimrade det till av något vi eventuellt skulle vilja se men som i fallet "Fröken Julie" var det bara att glömma biljetter.

Eftersom vi bägge gillar discosvängen blev vi äntligen tillräckligt upphottade för att bestämma oss när vi såg att Andreas Lundstedt skulle spela huvudrollen i "Saturday Night Fever". Jag skulle fixa biljetter. Sagt och... ehhh... gjort??? Hände det dagen efter? Neeee... Hände det dagen efter dagen efter? Neeeeeeehehehe... jag är Faen hopplös ibland när det gäller att fixa även enkla saker som kräver en liten omväg. För att citera en gammal barnramsa:

The cruel, hot summer
Led into the long, hard fall,
Becoming the dark, killing winter, ...

Har något hamnat i korgen för "skjuta upp" är det väldigt lätt att det blir kvar där.

Nu i förförra veckan konstaterade vi i en annons att föreställningen var på upphällningen. Sista febern är den 29 april. Få biljetter finnes, stod det att läsa. Ja, nu måste jag verkligen ta tag i det där. Kvinnan, som känner mig alldeles för väl, föreslog som en enkel liten medicin att vi väl kunde säga att det inte skulle bli något sexande förrän jag fixat biljetter. Jag kunde inte annat än hålla med. För jag vet precis hur patetiskt beroende jag är av att ha hyfsat regelbundet och ofta sex med my Woman. Eller för att tala vilda westernspråk så vet jag hur hanen ska spännas...

Det var med en sällsam kombination av stolthet och skam jag anlände till Kvinnans hus i fredags med ett vitt kuvert. Innehållet mottogs med en kombo av jubelrop och varma hånskratt, som sig bör. Det innehöll två biljetter och inte vilka biljetter som helst heller. "Saturday Night Fever" SISTA föreställningen 29 april 19.30 på parkett rad TVÅ. Nästan ända uppe på scenen dammit! Überplatser jag hade tur att få på grund av en avbokning. Och überplatser jag aldrig hade fått om jag inte hade haft en sådan skam till sägandes underbart pockande motivation att gå ut och skapa mig lite bra tajming.

...Until the spring replenished us all.

Yes, jag är patetisk.
Men glad!
De där två hänger visst ofta ihop, hehe.

When I call your name, girl
It starts the flame burning in my heart
Tearin' it all apart
No matter how I try
My love I cannot hide

Sugarpie honeybunch
You know that I'm weak for you
I can't help myself
I love you and nobody else

Sugarpie honeybunch
I'll do anything you ask me to
I can't help myself
I want you and nobody else

Sugarpie honeybunch
You know that I love you
I can't help myself

- The Four Tops

Odjuret inombords

2006-03-27T00:41:00.000+02:00

Det är en egentligen helt perfekt torsdag eftermiddag i butiken. Jag sitter och söker fakta på nätet åt en kund. Jag älskar att söka fakta åt kunder för då får man oftast lära nytt och jag älskar att lära nytt, särskilt om vi snackar serier. Det blir så ibland att en kund hasplar ur sig en tecknare, men har ingen koll på vare sig eventuell seriefigur eller eventuella seriealbums titlar och ingen klocka ringer hos vare sig mig eller Staffan. Det blir till att be om en minut och sedan googla. Och försöka lära för att sedan kunna lära ut...

Jag sitter lite märkligt framåtlutad märker jag efter ett tag när jag hittat en ro i det att söka information och hjärnan inte stressar längre. Jag vet var jag ska leta och nu är resten upp till nätet och datorn. Min vänsterfot rör sig knappt när jag ska luta mig tillbaka men tillräckligt för att jag ska märka det.

Det börjar som ett litet gny. En liten dissonans. Den kan vara aldrig så liten men märker jag av den är det som att höra när någon sjunger aldrig så litet falskt för en person med absolut gehör. Jag kan min kropp som himlen fattar vart vinden är på väg. Något är fel. Masken rör på sig när den borde sova.

Ett litet tryck av svullnad när jag reser mig upp efter att ha suttit. En liten punkt som pulserar ur synk med omgivningen. Ett litet snett leende löfte om oändlig smärta om jag inte jobbar jävligt snabbt nu. Ja, så börjar ett giktanfall.

Jag har lärt mig sedan tio år tillbaka när det är dags för en "Danger danger, Will Robinson". Jag vet när det är dags att knapra en kombo av magnecyl och ipren samt numera smörja in den kära utvalda hälen eller tåleden med voltaren. Whatever works innan man eventuellt får det man behöver av vårdpersonal. Helst vill man se till att man inte behöver linka iväg till en vårdcentral alls, för att träffa en ny läkare och sitta och dra samma gamla journal. Ta ett blodprov. Betala pengar för att få samma diagnos som alltid.

Ibland är det som om man stukat foten fast utan att ha trampat snett. Med den skillnaden att det kan bli mycket värre. Tänk dig att trampa snett och att sedan fixera där. Att inte få dra tillbaka till den punkten där det inte gör ont. Tänk dig att en osynlig makt ständigt trycker dig hårdare mot spisplattan. När smärtans drake väl har vaknat fullt ut är den svår att stoppa och kan ta veckor att söva igen om den får eldblomma fullt ut. Numera och dyrköpt vet jag att bortsett från medicin gäller full stillhet till draken somnar. Kan jag kväva Faenskapet i dess linda med att hålla still så slipper både jag och omgivningen mig när jag har ont. Det är ingen vacker syn när jag våpar loss ordentligt, haha. Ha.

Torsdag kväll är jag vårdslös och rajrajar med vänner. Jag har hört talas om samma beteende hos diabetiker. Fienden är osynlig så den kan dra åt Helvete. Jag dricker EN öl...

(...och resten blir mestadels GT (GinanTonic) vilket påstås vara bra MOT gikt, Hahaha... Giktbriter pimplade lots and lots medan de erövrade Indien påstås det. Hur mycket Monty Python känner inte jag mig då?)

...trots att öl är bland det absolut mest provocerande för odjuret. Morgonen efter är det värre än eftermiddagen innan. Det riskerar att bli illa. "Danger, danger..."

Hela protokollet efterföljs nu rigoröst. Efterhand känner jag hur draken blir en mask som sakta börjar slumra. Medan jag arbetar mig ut mot Kvinnan på fredageftermiddagen går jag som en med benprotes. Det är som att jag vill hyssja åt omgivningen att vara tyst och inte väcka det som faktiskt verkar vilja somna in.

Nu under helgen har vi tagit det extremt lugnt. Solen ödslar vågor av förspel till vår. Jag vänder och vrider och masserar min fot.

Masken verkar sova.

För nu.

Thanks for sharing...

2006-03-27T00:22:00.000+02:00

Skitglad nu!!! Bara 94.20 efter toalettbesök. Borde gå på muggen oftare...

95.80

2006-03-26T17:49:00.000+02:00

Den jävla vågen fungerar igen så det var bara att ställa sig och skratta. Att det skulle vara så illa... men jag har ju känt det i byxlimningen och så. Nå, nu blir det en veckolig skamsköljning här på bloggen. Varje söndag vägning.

Nej, jag tänker inte köra fullt ut Bridget med cigg, ligg och vikt. Dels röker jag inte. Dels ligger jag bara med en Kvinna så det känns rätt så pointless att rapportera den frekvensen. Hur underhållande är det att läsa liksom? Hade jag varit singel och snuskat runt hade det haft underhållningsvärde på ett helt annat sätt och då hade jag inte bangat lovar jag.

Vikten slutligen är det bara att stirra i vitögat och avrapportera. Som tur är befinner sig Kvinnan i samma sits vilket underlättar något enormt. Vi har redan börjat prata igenom veckomenyn och gott och smalt är parollen för det allra mesta. Vissa noga övervägda försyndelser måste man unna sig. Är det något jag har lärt mig så är det att bara tokbanta aldrig fungerar utan man måste hitta njutningen i åtminstone någon motionsform samt lära sig laga mat som är über även om den inte kostar kalorier.

En ytterligare stor hjälp just är känslan av vår i luften. Det är så märkligt hur jag både kan vara en sådan nattvarelse men ändå må bäst under den ljusare delen av året. Men jag antar att även demoner behöver bränsle. Och inte bara mörker.

Obsessive Compulsive

2006-03-25T00:09:00.000+01:00

You Are Kermit

Hi, ho! Lovable and friendly, you get along well with everyone you know.
You're a big thinker, and sometimes you over think life's problems.
Don't worry - everyone know's it's not easy being green.
Just remember, time's fun when you're having flies!

The Muppet Personality Test

Vitenschkap

2006-03-24T01:14:00.000+01:00

I DN idag finns en artikel om den allt mera accelererande globala uppvärmningen, åtminstone på nätsidan. Vid läsning knäpptes en liten jobbig associationssträng och den drog igång en massa jäsande tänk... Ja, jag är ledsen. Det här blir flummigt.

Sunkkvällen på Tucken var annars framgångsrik. Vi hade alla saker att vädra och berätta. Ingen blev full egentligen men berusade blev vi. Mest av varandra. Mycket att prata om, som sagt. Allt från jobbförändringar till Objective C. Otroligt roligt, men så denna min vibb fick aldrig komma ut ur mig. Den var inte tillräckligt personlig och så flummiga blev vi ju aldrig. Och jag bara råkade passera jobbet med dator med uppkoppling på vägen hem och tänkte mig en snabb lite mailflukt men så läste jag lite på DN...

Det var ett antal hundra år sedan det existerade en människa som man faktiskt kunde säga hade koll på rubbet. Och redan då var han hyfsat ensam med den överblicken av allt från konst till astronomi. Sedan dess har det mesta gått så långt framåt att våra stackars hårddiskar - minnet - i samklang med våra stackars processorer - medvetandet - knappast hunnit med utvecklingen och sannerligen inte längre orkar ta till sig annat än en smul av skapelsen.

Vilken smul väljer vi då? Jamen det är väl klart att vi väljer den som är roligast. Får jag välja bara en sak rakt av så blir det sex. Jodå, jag har sjukdomsinsikt. Får jag välja fler så blir det allt möjligt. Ibland matte faktiskt.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur mycket matte och naturvetenskap oftast får spela samma roll i våra sinnen som fibrer och andra nyttigheter får spela i våra magar. Vi äter det nyttiga när vi måste. Ibland fattar vi inte att ögonblicket "red alert" var för alldeles för länge sedan. Jag kan inte heller fatta hur duktiga vi, ibland som individer ibland som art, blivit på att förtränga det vi faktiskt behöver. När vi behöver det för att det ska hinna verka i tid. HAR behövt sedan länge. Jag vet själv hur jag kan bete mig som en idiot ibland i valet mellan nu och senare.

Flumkontentan: Det är med ett snett leende jag kan konstatera hur många vetenskapsartiklar det har blivit i DN på sistone. De har oftast att göra med fågelinfluensan och allt oftare med den globala uppvärmningen (och NÄR får vi VÅR?). Det är så intressant att se hur det krävs lite drama för att läsare ska efterfråga artiklar om science, hehe.

Undrar när volymen på "red alert" blir så pass hög att matten och vitenschkapen blir det nya svarta?
Jag hoppas det blir före all heminredning går ut på att hitta skydd för natten och en viss seriebutik dränks av vatten.
Jag hoppas att det blir innan allt det andra roliga måste ge vika för panik.
Jag hoppas att vi kan fortsätta vara underbara vi mänsklighet och inte bara...

Men än så finns det tid!
Tror jag.
Hoppas jag.

Good Night Babes and Babettes!
Sleep luverly tight.
But not too tight...

Gröt är verkligen inte gott

2006-03-23T17:00:00.000+01:00

Egentligen tycker jag om gröt. Särskilt efter jag har konsumerat och magen är god och glad länge. Tillagningen av gröt inne i butikens lilla sunkkök är däremot motbjudande värre. Jag skulle väl självklart ha kollat om det fanns decilitermått. Utan mått får jag vackert, eller rättare sagt mycket fult, blanda på måfå. Finns det någon sked då? Ja, en lite tesked som jag ytterst patetiskt försöker blanda ihop vatten och havregryn (med extra fiber) med. In i mikron med slabbet. Inte klart efter två minuter. Inte klart efter en minut till. Efter en fjärde minut ser min gröt ut som Nagasaki när jag tittar in i mikrohelvetet.

Jag gör rent mikron. Äter mitt klegg med tesked. Staffan (hädanefter kallad "den lille Satan") flinar och jämför min lunch med de friterade lyxräkor han drog i sig innan det var min tur. Jag tycker verkligen inte om honom i det här ögonblicket. Jag tycker verkligen inte om gröt just nu. Men jag känner mig nyttig. Vilket kan vara bra innan jag lallar iväg till Broder Tuck för att inmundiga sunköl med den lille Satan med flera. Jag var sund i förmiddags i alla fall.

I'm deranged

2006-03-23T12:18:00.000+01:00

Nu har jag varit på yoga på förmiddagen och känner mig sådär strålande sund. På vägen till jobbet går jag in på matbutiken vid Slussen och köper ProVivas sunda återställningsdryck samt en hel påse havregrynsgröt. Nu ska det bli gröt varje dag jag är här vid lunchtid.

Och det värsta är att jag faktiskt är sugen på gröt.
Yoga rots your mind!

Photo-op

2006-03-22T21:35:00.000+01:00

Nå, hur ska man plåta två försäljare i en seriebutik så att det blir skojigt bildmässigt? Inte helt lätt. De flesta fotografer brukar köra med ganska lättköpta knep som att be en att dra ut böcker och stoppa tillbaka dem i en bokhylla fejkandes sortering. Ibland kommer handfasta önskemål om att man ska skylta med något album, visa upp liksom. "Titta sånt här säljer vi." Ibland försöker de regissera en att stå och läsa djupsinnigt alternativt göra någon "skojig" serieartad (vad nu det är) gest. Brrr... Det brukar kunna se för jävligt krystat ut.

DN-fotografen jobbade helt annorlunda vilket var en oerhört intressant upplevelse i sig. Vi kan väl kalla tillvägagångssättet för "organiskt". Från det att hon klev in i lokalen utstrålade hon nyfikenhet och ville höra allt vi kände för att berätta om butiken. Hon tog sig tid och gick runt och tittade i olika album. Om hennes intresse var på låtsats så är hon bra, haha.

Det var först efter ett tag som hon började föreslå olika bildscenarier. Staffan och jag behövde inte göra ett skit förutom att vara oss själva och efter ett tag var det som om hon var en nyfiken kund, vår favvosort, som vi jobbade lika hårt som vanligt på att underhålla. Hon undersökte nästan omärkligt vinklar och ljuskällor samtidigt som hon ömsom plåtade och garvade åt våra gruvliga anekdoter om yaoiflickor och andra underbart urspårade nördtangenter.

Det var nästan som om kameran inte fanns.
Vi höll på i över en och en halv timma.

Det ska bli otroligt spännande att se slutresultatet. Sedan ska det även bli kul att se dels hur bilderna från de andra vattenhålen här i Söders serieträsk ser ut och dels vad Martin Kellerman har bidragit med. Rockytecknaren har nämligen fått i uppgift att rita in sina egna figurer i de olika fotografierna, helt kongenialt med epitetet "Toon Town" à la Roger Rabbit som journalisten försöker lansera.

DN - På Stan 31 mars. U have been warned!

Hårinpackning

2006-03-22T10:27:00.000+01:00

Datum för publiceringen av DN-artikeln (se inlägg 8/3) om serieträsket här kring korsningen St. Paulsgatan/Bellmansgatan närmar sig och igår fick jag veta att det kommer en fotograf till butiken idag för plåtning av Staffan och jag i vår naturliga seriemiljö på Staffars Serier. Oy vey! Behöver jag nämna att jag känner mig maximalt omanligt självmetveten just nu.

Staffan har sagt åt mig att jag ska se nördig ut, som om det skulle kunna bli annorlunda, haha. Mitt största aber är mitt hår som alltid gör som det vill. Jodå, det har blivit hårinpackning nu på morgonen. Någonstans undrar jag också hur jag ska leva upp till bisarrerierna i texten. Där står bland annat något i stil med att jag ser lika ensam ut som en karaktär ur en Alan Moore-serie. Journalisten har verkligen gått igång på hur passionerade Staffan och jag blev när vi pratade serier och sedan har vi fått lite märkliga romantiserade attribut, eller hur jag nu ska uttrycka det. Det kan bli ytterst underhållande det hela. Och skäl till att emigrera.

Anyway, to be continued...

Simpsons Live

2006-03-22T08:20:00.000+01:00

Det här är helt och fullkomligt insane. Ett gäng har spelat in introt till "Simpsons" med riktiga skådespelare. Fullkomligt vansinne och alldeles alldeles underbart. Så pass att Simpsonsskaparen Matt Groening bestämt sig för att använda det hela nu på söndag för en episod specialskriven av geniet bakom "The Office" Ricky Gervais. Melikes.

Mera slapstick åt folket

2006-03-21T20:46:00.000+01:00

När jag inte är ond så är jag god. Bland annat älskar jag att bjuda omvärlden på lite humor, helst på min rent fysiska bekostnad. Idag underhöll jag en sisådär femtio pers som lämnade en föreläsning genom att sidsteppa fel fel fel på översta trappsteget i en ganska lång racksing till trappa på KTH.

Jag hade rätt bråttom när jag lämnade salen och försökte mig på att balansera kaffemugg från 7-11 samt lite böcker och anteckningsblock, som jag dessutom försökte stoppa ner i väskan medan jag halvsprang genom en korridor. När jag når trappan kliver jag alltså fel och sedan börjar dominodansen. Kaffemuggen flög fram och jag försökte kompensera genom att också flyga fram. Ja, jag vet, jättedumt. Böcker flög upp i luften, papper likaså.

Fast jag lyckades undvika spilla kaffe all over the place. Genom att offra mig. Längst ner i trappan klev jag totalt fel, så fel att jag bara kunde skrika rätt ut. Jag svär att det såg ut som om flera i toppen av trappan skulle till att applådera min föreställning, ända till dess att några faktiskt fattade att jag hade ont på riktigt. En rar tjej plockade ihop allt jag hade drällt och ledde mig till en sittalkov medan jag grimaserade och tårades. (Tack kära KTH för alla sittalkover!) Hon undrade om jag skulle klara mig och jag sa som alla dumma stora wannabestarka män, att javisst det är lugnt.

Jag hade stukat höger fot. Eller något sådant. Den svullnade upp och betedde sig illa. Mobilen var tom på stålars så inte kunde jag ringa någon och be om hjälp. Så. Jag. Satt. Kvar. Där. I ett par timmar medan svullnaden gick ner. Jag är dum i huvudet på riktigt ibland som skjuter upp att tanka mobilen dagar efter jag tömt den på slantar genom att fullständigt urspårad tokrösta på BWO i melodifestivalen. Vad hade jag för det? Uttömda möjligheter att ringa på hjälp.

Anyway, så är jag van vid fotont efter ett antal överjävliga giktanfall i min dag. Jag kan proceduren. Man sitter lugnt och lägger det som är svullet i högt läge. Är det inte för illa går svullnaden ner. Eftermiddagen gick. Jag satt och pluggade. Efterhand blev det riktigt tyst och stilla. När klockan var halv sex hade faktiskt svullnaden gått ner så pass att jag kunde linka därifrån och ta mig ut till Jakan där bonussonen väntade.

Nu har det ätits. Braskaminens mage lyser i varm eldorange. Min fot börjar närma sig normalläge. Jag inser att jag hade tur i oturen med tanke på hur jävla hög den trappan faktiskt är. Jag ska ta ett bad nu och ett glas kallt vitt vin.

Viktigast av allt. Jag har tankat mobilen.

Tofuhjärna

2006-03-21T20:30:00.000+01:00

Läser en artikel i SVD om en 25-åring som blivit pappa mot sin vilja och nu vill avsäga sig faderskapet. Jag tänker att dels borde någon lära killen vad begreppet "fait accompli" betyder och sedan kan jag inte låta bli att undra om det inte borde forskas mera kring ett vaccin mot dumhet. Det står nämligen i artikeln att hans tjej sagt till honom att hon både var infertil samt åt P-piller.

Hmmm... intressant...

Otrohetens anatomi

2006-03-20T18:43:00.000+01:00

En av de sakerna jag har svårast att förlika mig med i "Kronprinsessan" är hur Thomas otrohet skildras. Författarinnan gör här en riktigt feg copout upplever jag genom att låta huvudpersonens make vara alldeles febrigt svag under en influensa när "det händer". Kvinnan, en väninna till familjen, är där och hjälper till att ta hand om barnen, medan Thomas ligger till sängs alldeles delirisk av sjukdom, och kryper plötsligt bara ner och förför honom. Ooops. Han är så hjälplös stackarn.

Eftersom jag upplever att "Kronprinsessan" i övrigt är så rakt på sak och känslomässigt realistisk känns den här skildringen av otrohet väldigt lättviktig. Det hade varit så mycket intressantare att se denne för övrigt ängel till karl tidvis förvandlas till en medveten jägare av det förbjudna och inte bara ett offer av tillfällighet och någon annans intresse. För mig som har varit där hade det varit vassare att se en man bli så pass trasig av brist att han klyvs i två var för sig helt okompatibla delar.

Ska läsa ut bokjäveln ikväll. Imorgon blir det folk av mig igen, haha. Värsapromiss!

Kronprinsessan

2006-03-19T23:13:00.000+01:00

Jaha, ännu en dag utan några större bloggerier. I blame society! Eller rättare sagt så skyller jag på "Kronprinsessan" av Hanne Vibeke-Holst. Nej, jag läser den inte egentligen för att den går på TV just nu utan snarare för att Kvinnan läste den redan för två år sedan och blev påmind om den nu när den blivit filmad. Hon tyckte den var en riktig tankeställare då hon själv gör karriär. Den lästes på en tre veckor lång utlandsresa för jobbets räkning. (Kanske inte bästa tillfället att läsa just den här boken, sweetie... ;) )

Själv läser jag med en allt större klump i halsen. Inte så mycket för att min älskling gör karriär med resor titt som tätt (faktiskt rätt sällan på sistone...) utan mer för att min ex-fru jobbar för Regeringskansliet och det att vårt äktenskap kraschade när hon var utlånad till EU och jag var otrogen. (72% evil... Se nedan.) Igenkänningsfaktorn är hög m.a.o. Inte så mycket i detalj som i känsla. En bitvis jobbig känsla. Nyttig känsla. Med lite distans och via denna litterära lins... blir plötsligt vissa halvt förträngda skeenden fullt synligt glasklara. Ibland är saker och ting på samma gång allas fel och ingens och ändå ska man aldrig inbilla sig att man kan komma undan sitt eget individuella ansvar. Räkningen måste alltid betalas!

Få mig att sluta! Jag är för Faen beroende!

2006-03-18T17:43:00.000+01:00

Procrastination, thy name is "blogthings" eller en till synes oändlig räcka av tramstester, hahaha. Jag håller egentligen på att skriva ett inlägg om den boy's night jag var på i torsdags. Det var jag och tre andra herrar och det gick hett till. Ni anar inte, men Faen jag vill att inlägget ska bli bra och göra rättvisa, så då avbryter jag då och då och flamsar ett test. Har gjort fem test nu, eller alltså inte GJORT test utan bara fyllt i och fått intressanta resultat som jag givetvis ska lägga upp här och nu. Will it be out of my system then?

Älsklingen syr gardiner och min nästa procrast blir att ta ett bad samt en cider och något i bokväg. Den kreativa processen är så svååååår ibland.

BRB, efter mat och melodifestival...

And now, the results of the Eurovision Procrastination Contest...

You are Agnostic

You're not sure if God exists, and you don't care.
For you, there's no true way to figure out the divine.
You rather focus on what you can control - your own life.
And you tend to resent when others "sell" religion to you.

What's Your Religious Philosophy?

You Are 80% Boyish and 20% Girlish

You have a tough exterior - and usually a tough interior to match it.
You're no nonsense, logical, and very assertive.
Sometimes you can't understand women at all, even if you're a woman yourself.
You see things rationally, and don't like to let your emotions get the best of you.

How Boyish or Girlish Are You?

You Are a Visionary Soul

You are a curious person, always in a state of awareness.
Connected to all things spiritual, you are very connected to your soul.
You are wise and bright: able to reason and be reasonable.
Occasionally, you get quite depressed and have dark feelings.

You have great vision and can be very insightful.
In fact, you are often profound in a way that surprises yourself.
Visionary souls like you can be the best type of friend.
You are intuitive, understanding, sympathetic, and a good healer.

Souls you are most compatible with: Old Soul and Peacemaker Soul

What Kind of Soul Are You?

You Are a Little Scary

You've got a nice edge to you. Use it.

How Scary Are You?

You Are 30 Years Old

Under 12: You are a kid at heart. You still have an optimistic life view - and you look at the world with awe.

13-19: You are a teenager at heart. You question authority and are still trying to find your place in this world.

20-29: You are a twentysomething at heart. You feel excited about what's to come... love, work, and new experiences.

30-39: You are a thirtysomething at heart. You've had a taste of success and true love, but you want more!

40+: You are a mature adult. You've been through most of the ups and downs of life already. Now you get to sit back and relax.

What Age Do You Act?

Åh Faen!

2006-03-18T16:57:00.000+01:00

Trulsa har en förmåga att hitta de mest märkliga små test på nätet. Senast var det sportbilstestet nedan och nu... Jag vet inte hur bra det var att jag gjorde det här, hehe... hrrm...

You Are 72% Evil

You are very evil. And you're too evil to care.
Those who love you probably also fear you. A lot.

How Evil Are You?

Alkosöder

2006-03-17T23:39:00.000+01:00

Jag upphör aldrig att förvåna mig, men det finns inte en enda gång jag passerar Systembolaget på Rosenlundsgatan en fredag eftermiddag som det inte ser ut som en jäsande sardinburk. Om vi säger så här så har jag varit på många olika Systembolag många olika fredageftermiddagar men aldrig varit med om något liknande. Just den här delen av söder måste uppbära största halten alkoholist per kvadratmeter i landet.
Scary.
Alkosöder.

Och apropå Dallas

2006-03-16T00:18:00.000+01:00

Jag undrar vad de som sitter och castar den nya Dallas-filmen egentligen har rökt på. JOHN TRAVOLTA som J.R.??? Jennifer Lopez som Sue Ellen???

Oy vey!

Nej, jag måste ha läst fel. Det måste ha varit en artikel om "TeleTubbies: The Movie".

Undrar om Tom Cruise ska spela Tinky Winky?

Backstage där det sanna blodet flyter

2006-03-15T23:00:00.000+01:00

För den sanne TV-nörden sker inte det egentliga dramat i rutan utan långt långt bakom. För den som inte kan låta bli att stalka nätet i jakt på sina favoritskådisars öden och klausuläventyr är omförhandlingarna av kontrakt större svettpärlor än en aldrig så blodig eller Hiroshimastinn cliffhanger.

Låt oss bara gå rakt på "exhibit A" - Dallas: "Who shot J.R?" Denna klimax till säsong tre av en av übersåporna utgör själva grundbulten till det som komma skulle. Larry Hagman ville ha mera betalt. TV-bolaget sa nej. Larry, med agent antar jag, tyckte att då kan jag och ni dra. Manusvarelserna skrev in ett så att säga mycket öppet slut i säsongens sista avsnitt. J.R. blir skjuten och sedan kunde förhandlingarna börja på riktigt. Skulle J.R. överleva? Frågan borde snarare ha ställts: Kommer Larry Hagman att skriva på och fortsätta leverera?

Som alla vet skrev L.H. på och J.R. fortsatte att härja i ung. tio säsonger. Men efter detta drama förändrades TV-landskapet på riktigt. Det går aldrig att helt stoppa läckor och nu är det snarare regel att sanna fans av en TV-serie lägger större vikt vid en stjärnas kontrakt än en karaktärs eventuella hälsa. Så fort det läckte att Jimmy Smiths ville/skulle sluta på "N.Y.P.D. Blue" var det bara en fråga om hur? I en snutserie endera flyttar man eller så dör man våldsamt. Eller så går det som för Bobby Simone, som får hjärtfel. Sådana avvikelser från normen händer kanske mest när ens huvudförfattare är en sådan begåvning som Steven Bochco.

När det läckte att Marcia Cross skulle sluta på "Melrose Place" hände samma sak. "Hur kommer Marcia att bli utskriven?" Ja, det hette/heter så. Hur ofta blandar inte fans av skådespelare ihop karaktärers och skådisars namn i en diskussion? KIMBERLY dog efter alltför många turer av en hjärntumör. Riktig skit var det, till skillnad från hur Steven Bochco hanterade utskrivningsprocessen på "N.Y.P.D. Blue".

Jag gillar en hel räcka TV-serier som "Gilmore Girls", "Scrubs", "Battlestar Galactica", "Boston Legal" och "Sopranos". Jag bor alltför mycket på internet och nog Faen kollar jag in de rykten om utskrivningar och kontraktsförhandlingar som florerar så addict jag är. Vari ligger då nöjet om man som jag då ofta VET att DÅ kommer han eller hon att dö?

Det har väl att göra med det som gör att man som jag skulle kunna se hundra olika uppsättningar av "Hamlet". Det handlar inte så mycket om vad som kommer att hända så mycket som HUR det görs. Även om jag visste att Bobby Simone skulle dö i just det avsnittet så visste jag inte vad som skulle hända i hans blick, i hans röst. Vem skulle hans sista ögonblick vara tillsammans med? Det spelade ingen roll att jag visste vad som skulle hända. Jag grät ändå. Så jag grät. Medan jag närmast hånskrattade åt Kimberlys död trots att jag älskat den karaktären. "It's all in the performance." Och naturligtvis manuset, regin och kompetensen hos den som innehar titeln showrunner.

Det är precis samma sak som med musik.
Tänk er alla de som gråter vid en operaföreställning trots att de sitter där med librettot som avslöjar all handling.
Tänk er skillnaden på när Sebastian Karlsson och David Bowie sjunger "Life on Mars".
Frågan är vad som är viktigast.
Är det låten eller sångaren?
Blotta vetskapen om ett skeende eller upplevelsen?

Eldorado

2006-03-14T20:08:00.000+01:00

Jag flyttade i praktiken hemifrån när jag var fjorton år. Min pappa hade fått ett jobb i Landskrona och familjen skulle flytta efter, alla utom jag. Jag trivdes alldeles för bra i min Västeråsskola för att kunna tänka mig att gå sista året på högstadiet någon annanstans.

Det var ett aber att hitta bostad. Först skulle jag vara inneboende hos en av min mammas mostrar, men efter lite betänketid backade hon gråtande. Hon hade insett att hon inte skulle orka. Efter ett par vändor hittade vi ett rum jag kunde hyra hos en halvprillig nittioårig gammal konstnärinna. Det var i ett kulturhus modell större. Värdinnan bodde på övervåningen och hyrde ut tre stycken rum på nedervåningen till olika vinddrivna existenser. Det var en ny erfarenhet för mig att titt som tätt bli erbjuden en sup av grannen.

Jag tittar på min son som nu är lika gammal och blotta tanken på att han skulle bo själv verkar fullkomligt absurd. Samtidigt var det mitt eget val. Hellre bo på det här bakvända viset än att inte få gå kvar på min älskade Fryxellska skola.

Konstigast var det om natten när jag inte kunde sova och låg och tittade i taket. Då och då kunde jag höra grannen ömsom gråta ömsom sjunga för sig själv. När jag kände mig som mest ensam plockade jag fram min kassettradio och spelade ett av otaliga band med radioprogrammet Eldorado. Programledaren var den legendariske Kjell Alinge. Hans luttrade och samtidigt drömska röst kunde få mig att blockera allt konstigt runt omkring mig. Det var inte bara "the voice" och underfundiga formuleringar som gjorde Eldorado till legend. Det var märkliga ljudexperiment och framförallt musik. Här fick jag lära mig att uppskatta allt från Rupert Hine till Roxy Music, Aretha Franklin till Eva Dahlgren. Det var helt enkelt en sorts radiomagi, ett lugn i varje storm för mig.

Tiden gick och jag slutade nästan helt att lyssna på både Eldorado och radio i största allmänhet. Av en slump var jag häromdagen inne och skrotade på Sveriges Radios sida och vad finner jag då? En hel sida uppbyggd kring det återuppståndna Eldorado, nu som nätradio. Varje fredag 22.30 läggs ett nytt program upp, och de har ett ARKIV plus krönikor skriva av Alinge himself!

Nej, man kanske aldrig kan åka tillbaka i tiden och det kanske inte heller är önskvärt, men det känns som en enorm, jag måste säga, trygghet att man numera alltid kan lyssna på Eldorado, utan att behöva gräva bland gamla förmodligen helt sönderfrätta kassettband.

Man tackar!

Bipolär i stratosfär

2006-03-13T13:02:00.000+01:00

Ibland undrar jag hur pass bipolär jag är egentligen. Efter senvinterns tunga sjok av depp kommer så tre dagar på raken med sol och mitt humör åker upp i stratosfären.

Kaffet inne på Café Soda luktar inte syra som det brukar, vilket gör att jag ler bredare än fånigt åt tjejerna bakom disken. De ler tillbaka och ger mig gratis påtår senare. När jag kommer ut gatan dundrar det ner två stora isblock framför mig. Fokuserar jag på att jag hade kunnat bli ihjälslagen, vilket hade varit naturligt? Neeee... istället skuttar jag över isblocken och tänker illmarigt på att solen håller på att lasra bort den jävla vintern banne mig.

Inne i butiken är det inte alltför mycket folk, men när det gäller kunder är inte kvantiteten allt. En kille ställer vetgirigt frågor och handlar för ca. 750. Med sig har han fått "V for Vendetta", "Dark Knight Returns", "Maison Ikkoku vol. 1" och "Black Hole". Fyra stycken väldigt trevliga val. Han tackar dessutom för all info och pratstund. Jag känner att jag vill bära hans kärleksbarn.

Jag vet inte vad nyckeln till det goda humöret är, men så har jag alltid haft lite problem med att hålla ordning på nycklar. Kanske är det så att min lilla gråtattack, mitt i natten nu i helgen, över att kidsen snart ska till Bryssel rensade rören. Kanske var det också det att Kvinnan höll om mig efteråt. Lades grunden till dagens smajl där? Humöret - livet - är en komplex soppa vars recept inte låter sig skrivas ner precis hur som helst.

När jag inte trodde att jag kunde le lalligare får jag under en slösurf läsa att en av mina favvoskådisar Anthony Stewart Head ("Buffy the vampire slayer") ska spela huvudrollen i en ny sitcom som ska handla om en gay åldrande rockikon. Det är en sådan idiotperfekt casting!!! Serien produceras av Elton John (!) och därtill har man castat Kim Cattrall ("Sex and the city") som Heads karaktärs manager. Mitt humör är inte längre i stratosfären utan i omloppsbana.

Måste måste behålla den här energin till imorgon bara. Tvättstuga klockan sju på morgonen. Hehe, får se om jag ler lika brett då... Då är jag antagligen sjuk på riktigt!

Söndag vilodagen

2006-03-12T17:54:00.000+01:00

Dags att göra lite djup soulsearching med följande tester. Mina egna fantastiska resultat följer här. Jag är mycket nöjd. Framförallt av att få veta att min personlighet ligger nära G'Kars. Faen, Andreas Katsulas som spelade G'Kar gick bort alldeles för tidigt.

Anyway, Go Nuts!

1.
Which OS are you?

2.
Which Fantasy/SciFi character are you?

G'KAR
Ceaselessly struggling for a well-deserved redemption, you carefully arrange your alliances and energies.
There is no greater power in the universe than the need for freedom.

3.
Which Sports Car Are You?

FERRARI 360 MODENA!
You've got it all. Power, passion, precision, and style. You're sensuous, exotic, and temperamental. Sure, you're expensive and high-maintenance, but you're worth it.

Laserdome och Gnomernas Hämnd

2006-03-11T23:56:00.000+01:00

Ibland spelar viljan att vara en ball förälder kast med liten dvärg med förnuftet. Det var väl så det började när vi två vuxna i hushållet på helt eget bevåg föreslog att lördag eftermiddag skulle ägnas åt två pass Laserdome. Både min son samt bonusson älskar det hela och jag hade ett vagt grabbigt minne från när jag började på KTH. Jag var på plus med andra ord. Dottern samt Kvinnan var oskulder men har hela tiden tyckt att konceptet verkat skoj och inbillar jag mig sneglat avundsjukt på det infantila ystra:
"Åh, så skoj det verkar!!! Det måste vi göra ihop alla fem!"

När klockan var fem i start och vi stod hopfösta likt slaktdjur i ett nedsläckt rum och tittade på instruktionsvideon som närmast påminde om säkerhetsditon ombord på flygplan var det inte lika roligt längre för oss två SÅ kallade vuxna. Vi tittade på varandra med uppspärrade ögon och nerhissade förskräckta mungipor samtidigt som vi försökte hyscha det tjugotal små monster som snart skulle in i labyrinten med oss så att vi åtminstone skulle få med oss några vishetens ord från videon:
"Håll här samtidigt som ni trycker in avtryckaren. Sikta så här!" (Om det inte funkar lek "kick the baby" med alla som är mindre än er.)

Västar spändes på och portarna öppnades till det rykande infernot. Alla under femton studsade iväg utropandes segervrål medan Kvinnan och jag lallade likt krabbor på egen hand i vad som verkade vara en evighet (30 sekunder) utan att träffa på någon enda. Vart hade alla tagit vägen? Nu skulle här skjutas småbarn utan pardon! Let's kick the baby!

I efterhand kunde vi konstatera att min fegstrategi att gömma mig bakom ett hörn och sedan plocka laseryngel likt klippor plockar lämlar funkade bättre än Kvinnans som gick ut på att ta fajten till fienden. Hon berättade uppbragd efteråt om hur ett antal gnomer tagit ut alla sina förtryckta förryckta aggressioner mot mamsen (antagligen) genom att omringa henne och bara skjuta skjuta skjuta utan att ge henne en enda chans annan än flyktens att ladda om.

Post-inferno åt vi svettgnuer buffé på kinarestaurang för dubbla kostnaden och halva tillfredställelsen jämfört med McD mittemot. Vi SÅ kallade vuxna är nog dumma i huvudet på riktigt eller bara laserskadade. Vi vill så väl för våra underbara att vi ibland förtar oss en smul. Samtidigt SKA sägas att kidsen verkade tycka att det hela varit just underbart. Fast de hade gärna fortsatt lasra ett dygn till eller så. Var de får energin ifrån är det många industriministrar som borde fnula närmare över.

Hur de visade sin ändock tillfredsställelse? Jo, genom att vara alldeles luverly spaka och trötta. Precis som vi. Jag är nog därtill så laserskadad att jag gärna gör om det. Det var inte helt fel heller på ett sådant där fånigt romantiskt vis att träffa på min sweaty-pie till Kvinna mitt i röken och lasern och ge henne en fet sanslöst fulkoreograferad smällkyss innan vi ödesmättat skiljdes åt för vår fortsatta vandring mot Gnomernas Hämnd.

Som jag vill vara

2006-03-10T23:28:00.000+01:00

Säga vad man vill men kylan skär bort det onödiga i varandet utomhus. Med brinnande lungor springer jag, mitt gamla våp, huttrande från punkt till punkt på kartan. Ingen onödig tid spills. Det finns inget se. Det finns inget annat än en kamp för att uträtta ärenden och komma inomhus. När jag såg på TV igår sas det i ett avsnitt av Gilmore Girls att Sylvia Plath nog bara frös egentligen. Jag skrattade hest och trött.

Det är fredag eftermiddag och legionen av skilsmässopappor är på vandring för att förhoppningsvis få träffa barn. Det syns och hörs så väl vilka som har sina barn varannan helg eller ännu mera sällan. Frågorna och samtalen är allmänt hållna. Det är mycket om hur det går i skolan. Det är ju ens plikt som förälder att fråga och barnen svarar lika uttråkade som någonsin av plikt. Man behöver inte vara komplett telepat för att känna luften vibrerandes av tankar som:
"Om du inte redan vet gubbjävel så fråga inte!"

För det är en skillnad mellan att vara sällanförälder och att vara i vardagen. Man har ingen större koll! En sällanförälder får truga, gissa, lägga ihop två och två ständigt läsandes mellan allt mera otydliga rader. Hur jobbig vardagen än kan upplevas ibland, med föräldramöten och ständig läxgestapo, så är skillnaden mellan den och sällan som skillnaden mellan att andas på vintern och på sommaren. Det ena är torrt och av nöd, det andra fullt av fuktigt innehåll och lustfylld doft.

Kvalitet i samband med kids är idiotenkelt nog för det mesta kvantitet. Det bara är så. Den som säger annat ljuger. Mitt problem, som jag ser det, är hur man ska förhålla sig när man inte längre har kvantitet. Måste man bli en kvalitetshora och sälja ut rätten att fråga om exempelvis skola för att istället fokusera på att bara ha kul, att få vara en liten oas? Jag vet inte. I frågan om hur jag ska förhålla mig mot mina kids känner jag mig med tanke på alla dolda relationsminor att jag rör mig fruset ryckigt som om det vore ständig vinter.

Jag tar en sak i sänder. Strategin blir densamma som med väderleksrapporternas numera ständiga hack i skivan "mot eftermiddagen någon snöby". Jag försöker att inte ta det hela personligt och jobbar på min inre värme. Hårt när jag är själv. Lättare när Kvinnan är nära. Det är något med just den värmen som får det svåra att enkelt lösas upp i fallen istapp. Det att bara få prata lite eller bara få kramas lite eller bara få titta på henne är inte så jävla bara. Det får våren inombords att komma närmare.

Jag hämtar sonen och vi arbetar oss ut mot Jakan på T-bana och försenad pendel. Ja, nej, jag kan inte låta bli så OCD jag är och frågar om skolan men bara lite. Vi tar sen en buss som tar oss fem minuter från hemmet. Vi har beställt fyra pizzor som vi bär hem som en fånig fredagskvällstrofé. Vandringen genom den mörka skogsdungen är som en vargtimme utan vargar. I sonens sällskap där vi dryftar allt utom skolan och flytt har jag min syn tillbaka. Den ser att den blåa snöns gnisterdans med extra knarr får kölden att vara vacker trots att lungorna river.

Den synen är jag som jag vill vara alltid.

Yoga och sitcom

2006-03-09T19:35:00.000+01:00

Morgonen börjar underbart med det som har blivit en av veckans höjdpunkter, yogan. Min bror och jag har anmält oss till en grundkurs och även om jag kan en del sedan förut är det mer än ljuvligt att få utöva yoga under kompetent ledning. Bortsett från asanas (olika rörelser) ägnar vi oss en hel del åt meditationsövningar som mestadels involverar olika sätt att andas på. Under en stund sjunker jag djupt in i mig själv och blir varse varenda liten del av kroppen och hur den känns. I början av ett pass känns min andning som en liten fågels. Den pumpar stressat på som ett litet litet hjärta. Mot slutet är den djup och lugn. Det är som om jag upplevde vaken sömn så avslappnande är det.

Yogan har blivit till navet i min nya "må bättre och gå ner i vikt" giv. Sen är det en extra bonus att göra den tillsammans med min bror. Vi har kommit överens om att ha ett simpass i veckan också från och med nästa vecka. Det rör på sig.

Så morgonen var underbar och därtill solig. Framåt mitten av dan kommer molnen och det numera obligatoriska snöfallet. Jag orkar gudskelov inte bli alltför irriterad. Det är bara så här det är nu. Det är bara att uthärda och hitta det roliga i tillvaron.

Eftermiddagen tillbringas i butiken där vi håller på att göra i ordning inför lördagens signering med Peter Bergting vars serie "The Portent" är något så ovanligt av en svensk som en fantasyserie. Därtill är det en fantasyserie karln har lyckats sälja in till ett amerikanskt förlag vilket är en enorm bedrift i sig. Våra kunders entusiasm har inte låtit vänta på sig. Det var åratal sedan vi sålde så mycket av en tidning. Vi hoppas på att signeringen på lördag blir succé och att "The Portent" säljer fantasyskjortan så att vi får äran att kunna skryta med att vi trodde på Peter redan i början.

I slutet av dagen inträder en känsla av sitcom när vi får oss mailade DN-journalistens text. Jag kan inte låta bli att bli imponerad av att han skrivit klart redan ett dygn efter intervjun. Efter genomläsning är mina ögon stora som en knarkares och Staffan och jag skrattar hysterisk åt... mig. Framförallt det jag har sagt har blivit synnerligen... intressant. Jag ska inte återge det här för jag vill inte fördärva förstahandsintrycket. Särskilt om man inte kan särskilt mycket om serier är det en rolig text, men karln har en del märkligheter för sig. Som tur är har jag blivit intervjuad förut och jag vet att de flesta journalister jobbar som så att de har en egen vinkel, en egen historia att berätta, och sedan använder de intervjuoffrens ord som ett slags illustrationer till den egna berättelsen. Om illustrationen inte passar går det så bra att beskära bilden så att den passar bättre. Citat kan alltid omgärdas med text som driver läsaren åt exakt det håll journalisten vill. Så är fallet med den här artikeln och framförallt sättet han beskriver mig på är hysteriskt roligt och passar väl in i textens grundkoncept.

Herreminje, så jag garvade och vilket sällsynt fantastiskt mobboffer jag kommer att kunna bli nu i seriekretsarna. Haha, jag får säga som en gammal tysk arbetsgivare jag VET att en massa seriefans känner till sa i en parodi på honom:
- Ich bjuder!

Seriecentrum

2006-03-08T20:09:00.000+01:00

Jag jobbar extra i en seriebutik som heter Staffars Serier. Jag känner att det är dags att skriva lite om detta mitt "High Fidelity-liv." Och vet du inte vad jag menar med "High Fidelity" så har du missat en väldigt bra bok av Nick Hornby och en faktiskt väldigt trevlig filmadaption av boken med John Cusack, Jack Black m.fl. För er vars associationsengine genast går igång av nyss nämnda titel så räcker det ganska långt med att säga att även om vi säljer serier istället för skivor så är det PRECIS så det är, mitt liv i seriebutiken. "High Fidelity" hade i SÅ många aspekter kunnat vara en ren dokumentär.

Nå, det vi pysslar med är mestadels att direktimportera amerikanska och japanska serier som inte kommer ut här i Sverige. Vi håller inte på med begagnade serier (en smutsig hantering ;) ) och vi struntar som en följd av detta fullkomligt i hur mycket dina gamla Seriemagasinet du hittade på vinden är värda. Det vi är intresserade av är det goda berättandet. Ja, vi är naturligtvis dryga snobbar, men vi anser oss även vara goda pedagoger. Vi är aldrig dryga to your face (annat än undantagsvis)! Om du kommer in till oss och vill få ett bra lästips kommer vi att ta väl hand om dig på vårt eget sätt. Om vi har gjort vårt jobb rätt kommer du att bli varse lässkatter du inte ens visste om att du skulle vilja ha.

Ska jag upp och rida på prettohästen så är det som att vara en förvaltare av något jag håller heligt, den tidigare nämnda goda berättelsen, historien som är tidlös genom att den alltid kommer att ha något att säga dig. Det är lite som att vara en präst (bara lite ironi) och min religion är lusten att upptäcka.

Om jag vidare bara skulle säga en sak som jag verkligen älskar med mitt jobb så är det de där ögonblicken när jag rätt lyckats läsa en kund och genom rätt lästips lyckats tända ett alldeles nytt ljus i personens ögon. Jag har av och till jobbat med det här sedan 1989 och en konstant har blivit de vänner som lite opersonligt kallas stamkunder. Jag måste få skryta lite om att de inte är helt få de som kommer in och ber om ett nytt tips när de har läst ut allt jag tidigare rekommenderat.

Vi håller till på Söder ganska nära Slussen strax bakom Maria Magdalena kyrka, men inte bara vi. Här ligger ytterligare en seriebutik (som ägnar sig åt en mera smutsig hantering), ett seriegalleri, ett serieförlag och utöver allt detta har tydligen flera tecknare ateljé inom tryggt promenadavstånd. Allt detta har gjort att DN-På Stan anat en konspiration av seriekrafter och kommer med en artikel om detta, Sveriges Seriecentrum (och Tack Gode Gud att vi fick dem att inte kalla rubbet för "Toon Town"), antagligen den 31 mars. Läs den! Staffan och jag har fått uttala oss. Vi har ingen aning om hur det blir men vi hoppas kunnigt och trevligt. Annars får vi väl bete oss som John Cusack beter sig mot Tim Robbins i "High Fidelity" (neeeee...).

Tio kilo

2006-03-07T23:52:00.000+01:00

Under tonåren och ända fram till fyllda trettio vägde jag runt 75 kilo, vilket var fullt acceptabelt för mina 183 cm. Min vikt var konstant oavsett hur många chipspåsar med mera onyttigheter jag petade i mig. Motion? Vad var det? Något andra höll på med. Jag hade inget behov.

Så någonstans runt 30 började rondören att tillta. När jag var 35 vägde jag strax över 105 kilo och min kropp var inget trevligt ställe att vara i längre. Vardagskondition är för mig när man orkar göra normala saker som att gå uppför en trappa utan att nödvändigtvis börja svettas som en gris. När konditionen sviker är det som om en del av livet går i stå. Det är helt enkelt inget roligt att ofta känna att man inte orkar, att även de mest triviala saker blir till en utmaning. Ja visst kan jag springa till bussen men det är inte så kul att gå till jobbet efter den påföljande svettfloden flödat över alla porbreddar. Att väga för mycket är för mig detsamma som att vara begränsad av sin egen kropp och jag tycker inte om det.

En dag översteg viljan att gå ner viljan att ha det bekvämt. Efter att ha läst på om både den ena och den andra "metoden" för viktminskning stod det så småningom klart att alla metoder kunde reduceras ner till "ät mindre och rör dig mer." Jag började äta mindre och röra mig mer och efter ett ganska bra tag och en hel del upp och ner hade jag faktiskt lyckats gå ner till strax över 80 kilo. Det var en helt otrolig känsla av frihet. Det var för ungefär tre år sedan.

Under sommaren och hösten kämpade Kvinnan och jag hårt med att bygga en pool. Det är en lång historia som jag lovar att berätta om i detalj vid ett senare tillfälle. För nu räcker det att säga att vi hittade urberg som fick sprängas och arbetet med att bära bort de resulterande stenklumparna var oerhört fysiskt påfrestande. På kvällarna åt vi fet mat för att återfå energi. Det fungerade hyfsat så länge det rådde en någorlunda balans mellan arbete och intag.

Dåliga vanor slog rot och efter en vinter där tröstätandet satts i system har min vikt rasat upp till strax under 95 kilo. Det är inget jag är glad över. Bältet stramar. Jag blir lätt anfådd. Jag känner mig inte schnygg alls och undrar när det ska bli dags att föda bebisen i min mage.

Det räcker nu. Tio kilo (minst) ska bort innan midsommar! Det som känns bra är att jag vet precis hur jag ska göra. Jag kommer att äta mindre och röra på mig mer och jag kommer att ta tillbaka den där frihetskänslan som infinner sig när man är kompis med sin egen kropp.

Det kommer inte att vara lätt, men den här gången kommer jag att ha ett nytt redskap, nämligen den här bloggen. Jag lovar att skriva om fram- och motgångar. Jag lovar att åtminstone en gång i veckan rapportera vikt. Det kan bli riktigt intressant det här. Hehe, ännu ett användningsområde för bloggen:
Den publika utmaningen av en själv!

En liten snabbis

2006-03-06T15:32:00.000+01:00

Den här dagen blir hektisk, särskilt eftersom jag sovit bort hälften av den efter att ha plöjt den underbara "Fables" av Bill Willingham m.fl. större delen av natten. Jag ska Faen skriva ett längre inlägg om denna serie senare. Litet kort så är det en "postmodern" saga som handlar om tillvaron för alla de sagofigurer som har lyckats fly undan den store Fienden, vilken har erövrat samtliga sagoriken. Nu lever dessa sagofigurer - fables - i vårt moderna samhälle och försöker klara sig utan att avslöja vilka de är för oss vanliga dödliga - mundanes. Mycken värme, stor humor och nattsvart allvar i en förvånansvärt homogen blandning. Läsning att bli hög av. Dock är det inget för den som ska gå och lägga sig tidigt.

Anyway, så är det kul att konstatera att flera som läste mina dagboksinlägg på gamla avsomnade oazen.com har börjat hitta hit. Faen, tänk att man skulle kunna gå och bli nostalgisk efter en community! Jag kan verkligen sakna mångas dagböcker från den tiden och hoppas att fler plockar upp bloggpennan. Jag vill läsa!

Ikväll ska jag ut och fira min arbetskompis Staffan som fyller 35. Vår arbetsplats är ett smutsigt stökigt Helvete till serieboksparadis och ibland känns det verkligen som att det är vi mot världen när det gäller att sprida kunskap om bra serieberättande samt att mota ut alla som kommer in och vill sälja oss gamla mögliga Kalle Ankor:
Pucko: Hej! nu ska jag göra dig glad för nu har jag tagit med mig en del av mina gamla duvade dubbletter som jag vill ha en massa stålars för!
Staffan: (Med världens bredaste krokodilgrin) Neeeeej, jag blir inte glad alls för vi håller inte på med begagnat. Vi håller bara på med NYA böcker. Go away! Scootch...

GRATTIS Staffan!!! Du är världens bästa arbetskompis!!! Ingen kan hantera dårar som du!!! Sedan ska sägas också att få har sådan koll som du på det goda nördiga seriekunnandet. It's a pleasure!

Jag tror att det blir Ming Garden på Mariatorget eller liknande tillsammans med flera, ska vi säga, av samma läggning som oss. Jag tror att vi skulle göra oss bra i nästa omgång av FCZ allihop, hahaha.

Jag tror inte jag hinner mera nu men jag ville iaf. få något litet nerplitat nu enligt två deviser:
1. Den som inte bloggar lever/existerar inte.
2. En snabbis är sååååå mycket bättre än ingenting.
;)

Kosmologi

2006-03-05T23:37:00.000+01:00

Min bror är präst vilket ter sig rätt komiskt för mig ibland då jag känner mig hyfsat hednisk, eller snarare ateistisk. Jag tror nog egentligen inte på någonting annat än mina sinnens nyktra vittnesbörd, alternativt min hjärnas privata interna vansinnesidéer (vilka jag VET är privata och interna och inte hör hemma någon annan stans än i mitt huvud, haha).

Emellanåt kan jag acceptera andras sinnens vittnesbörd, men då får observatören Faen ha lyckats beskriva sina observationer på ett någorlunda korrekt vetenskapligt vis. Annars får det vara. Eller rättare sagt, då får det vara för mig. Du får gärna ha sett alla spöken i underjorden men jag vill ha en personlig introduktion innan jag tänker något mera seriöst om det du säger än att du har varit med om något oförklarligt och behöver prata av dig.

Det är ju liksom det som är det roliga med vetenskap, att saker och ting ska kunna gå att förklara, att man ska kunna följa varje tankes utveckling från ax till limpa. Visar sig en idé inte hålla för bevisföringen i målet kastar man ut den som ett bröd som har möglat. I den bästa av världar gör man det gärna också utan större sentiment, vilket tyvärr sällan händer. Vetenskapshistorien är full av exempel på idéer som fått stå tillbaka ända till dess att "teoretiska extremister" på höga poster har dött ut.

I den bästa av världar räcker det inte bara med att säga att man har "sett" eller "varseblivit" eller "tror" så till vida man inte också kan komma med något konkret i stil med att:
- Jag vet att Elvis lever och bor i Enköping. Här är adressen. Han har gått med på att träffa dig klockan 16.30, så du ska kunna ta ett DNA-prov. Jag har redan gjort det men det är väl bara bra om vi tar ytterligare femhundra. Skulle nummer femhundra visa på att han inte är Elvis så ljuger han kanske.

Inom den sortens systematiserade vidskepelse som vi buntar ihop men aldrig lyckas slå ihjäl under namnet religion skulle det antagligen ha räckt ganska långt med att säga:
- Jag såg en bakelse som föreställde Elvis i Enköping. Jag TROR han lever! Halleluja!

Så, då har jag väl fyllt även nästa veckas drygkvot. Anyway... istället för att nyttja Gud som genväg till känslan av litenhet nyttjar jag med fördel stjärnhimlen. Blotta tanken på att vår planet och vi själva, att till och med mitt navelludd, består av stjärnstoft gör mig yr och upphör aldrig att fascinera. Jag behöver ingen annan gudstjänst för att känna mig andlig än den som mässar en klar himmel uppe i fjällen eller ute i skärgården, långt borta från stadens ljus, där vår hemgalax Vintergatan tillåts hemsöka våra näthinnor på riktigt.

Kosmologi tänder mig och jag skulle kunna sitta här hela natten och bara tömma ur mig men det finns så många andra som gör det bättre. Här kommer lite lästips, dels en bok dels några länkar till artiklar:

En bra bok i ämnet kosmologi är Simon Singhs bok om "Big Bang" som inte bara går igenom vad Big Bang-teorin innebär utan även dess framväxt och hur långt man kommit nu i bevisandet av den.

Två bra artiklar, den ena om svarta hål och den andra om en nyupptäckt supernova (En supernova är en exploderande stjärna som resulterar i ett svart hål.).

En sista artikel handlar om en av de ofta okända och under sin livstid otackade människor vars hårda arbete ligger till grunden för allt det vi vet nu. Henrietta Swan hade kunnat få Nobelpriset om hon bara hade levt lite längre. Hennes observationer och idéer utgör grunden i det kunnande som gör att vi idag rätt väl kan bedöma avstånd till olika himlakroppar.

I could go on...and I WILL go on later.
Men nu hoppas jag kunna hinna läsa lite mera "Fables" av Bill Willingham innan jag går och lägger mig.

God Natt sweeties...

Att inte falla ner

2006-03-04T23:21:00.000+01:00

Dagen blev så småningom till ett bevis för min halvdana tes om att irritationer ska ventileras till de upphör att vara irritationer. Det kan vara bra att få spy galla till man är tom. Behåller man inombords blir gallan lätt till en mental tumör som sedan tar över allt. Värdet av det tappra leendet överdrivs ofta och kan i värsta fall leda till en härdsmälta värdig "Falling Down", filmen där Michael Douglas får tokspel efter att uppenbarligen ha hållit tillbaka galla i en livstid.

Efter att, släpandes min darrande underläpp i varenda isvakswannabe i innerstan, ha kvetchat om vintern, för allt och alla och även här på bloggen, kunde jag inte annat än skratta när jag tittade ut på Kvinnans bil i morse. Den syntes knappt ens till under all nyfallen snö och närmare gatan såg tomten ut som en amatörmässig puckelpist. Gatan utanför var lik många i Järfälla, kommunen som plogbilarna glömde. Jaha, vad göra? Skotta någon? Skotta jag?! Jajemen!

Det finns en gräns för när gnället och sorgen tar slut och oftast har den att göra med det faktum att det för den ännu levande alltid finns en massa saker som måste göras. Det är på gränsen till vackert hur universum ibland dödar allt gnäll genom att så till den omilda grad överväldiga med orsaker till gnäll att man tappar lusten att gnälla helt. Det finns till slut bara att skotta rent så att man kan gå in igen, ända till det är dags att skotta mera, eller gå till jobbet.

Eller njuta...

När jag kom in väntade ett varmt bad och gott vin, samt en trevlig mängd "gambas al ajillo." Det är vår favoritmaträtt på sommaren. Vi har ätit den många gånger ute på altanen under varma sommareftermiddagar. Vi importerade lite sommar helt enkelt denna dag när snön aldrig ville sluta falla. Det är ett tjuvtrick vi har lärt oss.

Sorg

2006-03-03T23:46:00.000+01:00

Det vore fel att säga att gårdagen var en dålig dag för mig. Därmed inte sagt att den inte var rent för djävlig emellanåt, men sammantaget, med lite nyvunnet fågelperspektiv, så var den övervägande bra. Jag sitter här vid datorn och tittar ut på en gata i Jakobsberg som är vitgrå av fallande snö och funderar på hur jag ska förklara utan att trassla in mig i ovidkommande detaljer. Jag vill skriva av mig men det måste gå fort innan jag gäspar en gång för mycket och släpper något jag inte vill släppa.

Sedan ett par veckor tillbaka har ett moln hägrat i horisonten och för var dag har det jobbat hårt på att inte bara hägra utan även närma sig, växa och bete sig. Illa.

Kort och mindre gott och utan ett uns av påstådd opartiskhet:
När jag skilde mig från min ex-fru bodde vi i Bryssel där hon hade en tillfällig tjänst på EU. Bortsett från den kombinerade chocken av misslyckande och samtidig elektrisk frigörelse min skilsmässa framkallade hos mig dominerade den våta filten av sorg att jag inte längre skulle kunna vara med mina kids i vardagen. Jag hade ingen möjlighet att stanna kvar i Bryssel (...eller hade jag verkligen inte det? Hade jag inte?) utan köpte en lägenhet i Västerås, i Sverige, där jag åtminstone skulle ha en rimlig möjlighet att utbilda mig klart samt få jobb. Då min fru varit den mera karriärsbenägna hade jag varit hemmaman till viss del. Att inte få ha den närheten till kidsen längre var nästan mer än vad jag klarade då. Jag kunde gråta över det att inte längre dagligen kunna få hjälpa sonen med hans dryga matteläxor. Det hade knappast varit en favoritsysselsättning förut men det var han och jag och Helvetet att få honom att fatta vissa saker och vem skulle göra det nu? Mitt ex hade sällan tid. Ja visst hade hon råd med privatlärare men kunde det någonsin vara tillräckligt? Jag var utkastad (och hade själv kastat ut mig), inte från paradiset, men från mina barns vardag.

De hälsade på under lov och jag fick ha dem veckor i streck under sommaren. I början var det direkt plågsamt att träffa dem just eftersom jag visste att varje möte förebådade ett avsked jag inte visste om jag skulle palla överhuvudtaget. Det att känna att du inte kan vara där för dina barn är bland det värsta straff en förälder kan tvingas utstå och jag överkompenserade traditionsenligt mitt Mount Everest av dåligt samvete med säkert trettio ton TV-spel, film, chips och godis. Som tur är verkade barnen må hyfsat bra. Deras vardag gick vidare och hur mycket det än gjorde ont så blev det efterhand en lindring att inse att de nog mådde bra ändå, att jag inte var så oumbärlig egentligen. Det är märkligt hur ens ego kan lägga sig platt ibland när det gäller kids. Så länge de klarade att träffa mig sporadiskt kunde jag acceptera, trots att det gjorde ont, att livet gick vidare.

Så ändrades situationen och exets jobb tog slut. De flyttade till Stockholm. Jag flyttade till Stockholm. Det var som att kunna andas igen. Nej, det var inte som förr, men det var något närmare. Vi kunde köra en knagglig varannanhelgtillvaro. Vi kunde ses och titta på film hemma hos mig. Min nya Kvinna, hennes son, jag och mina två kunde ses och göra fåniga underbara saker ihop på en hyfsat regelbunden basis. Till nu. Till snart.

Exet har aldrig släppt tanken på att återvända till Bryssel. Det är bra betalt att jobba med det hon jobbar med där och hon har sin nya kärlek på plats. Därtill menar hon att EU-skolan är bättre än den i Stockholm. Min son behöver vara där för annars kommer han aldrig in på gymnasiet menar hon. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker tillbaka på alla sessioner han och jag hade när han låg efter förut i Bryssel. Hur vi kämpade och slet och faktiskt uppnådde resultat. Jag har erbjudit mig gång efter annan att hjälpa till igen men alltid mötts med tystnad. Jag får inte vara en del av barnens vardag.

Igår fick jag mail om att kontraktet är påskrivet och att de flyttar den 27 mars. De kommer iof. att behålla lägenheten. Hon säger att de kommer att åka till Stockholm en gång i månaden. Det låter inte helt hopplöst. Men ändå. Att få det här beskedet så slutgiltigt bara via ett mail var lite mer än min hjärna kunde hantera. Det kom tidigt under eftermiddagen. Jag blinkade. Kunder kom in i butiken och gick igen. Jag pratade med än den ena än den andra och sålde serier med ett stort brett leende. Varje känslotsunami värd sin svallvåg tar tid att bygga.

Efter att ha låst butiken rasade jag. Det var inget dramatiskt utan mera som när man släpper en handdocka till marken. Jag bor på Lilla Essingen och jobbar på Söder. På väg hem i tunnelbanan vid Mariatorget bokstavligt talat raglade jag än hit än dit på ett inte helt ofarligt vis, satte mig till slut på en bänk och tittade på mina skakande händer. Jag brukar skämta, när jag köper en mugg kaffe att ta med, för tjejerna på Café Soda, att "I need my fix" och skaka på händerna till förströdda leenden. Aldrig mer. Det är nog inget roligt längre för mig.

Jag gick sömngångarartat av vid Hornstull och lyckades sätta mig på buss fyra, men istället för att kliva av vid Västerbroplan satt jag sedan kvar. Jag minns ingen medveten handling utan bara ett vagt blurr och sedan var jag i tunnelbanan på väg ut till Sundbyberg. Tanken på att krypa in hemma hos mig i en mörk liten etta var plötsligt oöverstiglig. Jag litade inte på mig själv. Jag behövde få vara med någon. Och det är här det bra kommer in...

För jag skickade SMS till min Kvinna och bad att få komma hem till henne trots att inget var avtalat och att jag varit bänglig på sistone. Det var inga problem tyckte hon. Jag lyckades kliva av vid Jakobsbergs station och började långsamt och bedövat att lufsa hemåt. På vägen fick jag ett SMS där hon skrev att hon och hennes son skulle ta hand om mig och att det fanns värme, mat och vin där. Det var som en kombination av varm smekning och örfil där jag gick i den isande snövinden och jag började givetvis grina. Som tur var hade jag beställt en pizza enligt devisen "comfort food" så jag tvingade mig själv att sluta tåra mig innan jag gick in på pizzerian. Resten av promenaden var bara doft av pizza och ett steg i taget till kommandot av autopilot.

Väl framme höll min darling och hennes son på med en filmkväll. Jag satte mig i matsalen och åt min pizza och läste DN till det avlägsna ljudet av filmen och deras skratt. När jag var klar spolade jag upp ett bad. Det var en kombination av att jag inte ville störa (de är så underbara ihop när de har sina egna stunder - man blir liksom lite andäktig och tassande för att... de är så underbara!) och att jag nog inte hade kunnat klara av att titta på komedi just då. Älsklingen var underbart rar, kom in med ett glas cider medan de bytte film och bara lyssnade medan jag mumlade fram disparata tankar och somt som knappast kan kvalificera som tankar. Efter en timme i badet gick jag urlakad och tom och la mig i den stora dubbelsängen med det silkeslena vintertäcket och sov drömlöst.

Idag har jag jobbat. Jag har inte tänkt så mycket utan bara varit. Vi har haft en bra kväll. Jag klarade att titta på komedi. Jag kan inte säga att jag är ledsen. Det är mera som att jag har sorg över allt det jag förlorat. Fast samtidigt är kontentan av det senaste dygnet lika varm som ett varmt bad där all smärta löses upp.

Jag har så mycket att vara glad över!

Och aldrig att jag tänker låta mina egna oförmågor ta det ifrån mig.
Inte igen!

Jag vet vad jag vill

2006-03-02T14:00:00.000+01:00

Så är det ännu en eländig vinterdag. Kroppen skriker efter värme, själen likaså.

Jag vet vad jag vill, och det är att åka ut till Kärleken pronto och rulla in mig tillsammans med henne i hennes underbart silkeslena täcke och ta på hennes silkeslena hud och bara alstra värme ända till våren kommer.

Frågan är om hon låter mig komma till när jag är så förbannnat bänglig som jag blir av denna bänga bänga vinter?

Jag tar det jag får

2006-03-01T15:10:00.000+01:00

Mörkret lägger sig som ett hammarslag. På väg hem börjar små glesa snöstjärnor singla ner så pass förstrött att jag istället för snö ser en svärm sömnigt hängande insekter. Det är mer än vad jag brukar se när jag går ut denna vinter. Det normala är att jag introvert stirrar ner i den smutsiga isen medan den perifera synen får agera ledhund.

Det var länge sedan jag längtade så efter att bara få gå i ide. Jag försöker låta bli att andas in isluften. Jag får ont i bröstet när jag andas in den mörka kalla fukten. Det känns nästan som en kramp och jag borde väl egentligen gå till läkare, men för det mesta går det över så fort jag kommer in i värmen och bara får sitta ner. Två gånger har det inte slutat göra ont på över tio minuter.

När jag kommer hem är jag så trött att alla ambitioner om plugg och städa, sortera och ordna, raseras av den enda överlevande lusten, den att sitta och konsumera media. Gilmore Girls säsong fyra rullar på och jag kommer på mig själv med att njuta av värmen i fotografiet nästan mer än dialogen. Jag tar den värme jag kan få. Jag behöver något att omvandla till livsgnistans energi, den som gör att man kommer upp på morgnarna. Ibland kan det räcka med att se en bild av sol på någon annans vägg, en antydan om någon annans somrigt blåa himmel. Ibland inte.

Det var igår kväll. Nu på morgonen märker jag att det här med att börja blogga igen har blivit till en utmärkt livlina, till något slags värme. För jag vaknar med en annan tanke, med åtminstone en annan impuls än den att bara rulla in mig i täcket och dö.

På väg till jobbet har den beskedliga loja svärmen av isinsekter övergått till en aldrig sinande gräshoppssvärm av slush puppy med extra grus. Plogbilarna lallar runt likt tvååringar på dagis och vispar runt snö från en taskig position till en annan. Plågade pensionärer och famlande föräldrar är på ostyrig kryssning i sina Titanicprojekt till rullatorer och barnvagnar. Alla alla alla stirrar ner i snömöget. Vi är förlamade av vintern, belägrade av brist.

Men jag har åtminstone en till tanke i mitt huvud förutom förlamningen. Jag har embryon till ordföljder, och jag vet att det kanske låter futtigt, men jag tar det jag får av värme.
Det är som en överlevnadens underbart pretentiösa trollformel.
Jag tar det jag får av förmågan att ge.

Och nu ler jag till och med.

Svarta hål av fuck up

2006-02-28T18:48:00.000+01:00

Jocke tittar in i seriebutiken där jag jobbar ibland. Det tar några sekunder innan mina visuella tioöringar trillar ner och jag känner igen honom. Det är första gången jag ser honom på flera år och han ser äldre ut. Sliten. Vi frågar hur det är och våra respektive hjärnor försöker stressat sortera bland många många händelser för att vaska fram en eller två saker som bäst kan definiera våra nutida jag.

Ganska snart står det klart att vi bägge har skilt oss sedan sist. Det är en isbrytare som heter duga. En gemensam observation är att en skilsmässa sällan eller aldrig går att diskutera med en person som inte gått igenom en liknande vattendelare. Det att paja ett äktenskap är så förnedrande skamfullt att de flesta i vänkretsen gärna försöker styra runt denna samtalsmina. Antagligen av hänsyn. "The road to Hell is paved with good intentions."

Men ibland behöver man prata av sig. Kanske mer än vad man någonsin trott. Spy ur sig och rena med en olycksbroder. Vi gör det. Vi suckar och skakar på huvudet under kanske en fem minuter, inte mer, och skrattar ibland så att åtminstone mitt tårcentrum går igång. Det handlar inte om självömkan utan snarare det universella behovet av att känna att man inte är den ende klåparen i relationsuniversum. Att det finns fler svarta hål av fuck up.

När vi har jämfört och hummat klart kännner jag en impuls att föreslå en öl någon gång, men jag håller tillbaka. Jag känner att det kanske vore för mycket. Så väl har vi aldrig känt varandra och en tillfällig förbrödring kring denna enda deprimerande fråga borgar inte nödvändigtvis för att vi skulle klara att bredda samtalspaletten. En annan kund kommer in. Jocke viftar med handen och stegar ut på gatan. Jag undrar hur många år det kommer att dröja innan vi ses igen.

Schnygg

2006-02-27T14:03:00.000+01:00

Jag går runt i Jakobsbergs centrum med fästmön. Folkvimlet är kvävande som en kudde över ansiktet. På en scen står Jonas Hallberg och mässar om hur man bäst håller publika anföranden. Det får mig att känna mig gammal eftersom min första association till den grå eminensen på scenen är programmet "Måndagsbörsen" som sändes någon gång när hela planeten var en enda stor brölande "jurassic sjuttiotalspark".

Framför scenen på marknadstorget står ett gäng bord uppställda huserandes årets bokrea. Det är något med en större mängd bokbord som genast utövar gravitation på mig och jag börjar cirkulera i omloppsbana. Jag tittar, lyfter upp ooch bläddrar i ett slags boktrance. I bakgrunden mal Jonas H vidare på ett stilla ironiskt men samtidigt varmt vis. Jag hör knappt vad han säger men hans röst är i det närmaste hypnotisk, ett slags röstmuzak. Folkkvimlet känns nu mera som varm bomull, böckerna på borden är som stilla lägereldar i olika färger och mitt sinne liksom flyter ovanpå. All stress är på snooz.

Så fokuserar jag. En bok sticker ut nu. Jag lämnar det sömniga bläddrandet och börjar tumma igenom ordentligt, ivrigt intresserad. Trots att jag egentligen har ett komplett köpstopp vad gäller böcker så vet jag att den här kommer att få följa med mig hem. "Snyggt - en stilguide för män" av Per Nilsson är patetiskt nog en bok jag känner att jag verkligen behöver. Jag har aldrig varit intresserad av kläder men Kvinnan har så smått börja sätta avtryck i tankeflödet och fått mig att börja uppskatta sådant som hudkrämer och det nyttiga med att verkligen prova kläder noggrant innan man lallar fram till kassan.

Den här boken kopplar helhetsgreppet och går igenom allt från det ologiska garnnystan som kallas klädstorlekar till hur man ska bete sig om man hamnat bredvid bordsdamen på en fest. Mycket är sådant som en normalbildad man kanske har diverse flarn av kunskap om men sällan kan ryggradssäkert. Det är åtminstone så det känns för mig när jag står och bläddrar i den omslagssilvriga uppenbarelsen. Jag vill veta mera! Och det här verkar vara en perfekt källa. När jag hittar min favoritdrink "Stoli-Bolli" under kapitlet om drinkar halar jag fram plånboken och går med stora steg mot kassan. Kan den här författaren skriva om "Stoli-Bolli" är jag tvungen att respektera hans kunskap.

Särskilt under bokreor lockas vi att försöka köpa oss fria från våra dåliga kunskapssamveten. Jag såg någon siffra om vilken grotesk mängd oanvända kokböcker som ligger hemma och myser i bokhyllorna. Detsamma gäller säkert trädgårds-, inrednings- och språkböcker. Det är som om vi bara genom inköpet av en bok skulle kunna kopiera över all information till våra hjärnor.

Jag hoppas och tror att den här boken inte ska ligga oanvänd hemma utan att jag verkligen ska läsa igenom och ta till mig. Mitt ibland väl sunkiga yttre behöver det. Jag tänker att om jag bara kan ta till mig 10% så är det åtminstone definitivt bättre än innan.

Ungrateful bastard

2006-02-26T12:43:00.000+01:00

Att efter en sedvanligt solfattig januari februari som nu komma upp till en morgon som denna supernova av solsken borde vara positivt. I den bästa av världar, haha.

Det har tyvärr aldrig varit min sorts värld, en av de där bästa, för själv reagerar jag som en nattvarelse vars ögon blvit tvångsuppspärrade inför något djurförsök i en biologisal med vansinnesstarka ljusrör i taket. Jag muttrar "bright light, bright light" och liknar nog mest en Quasimodo med PMS.

Det påminner mig om vissa undersköna sommardagar som jag mestadels tillbringat inomhus ända till den tropiska kvällningen. Dessa dagar kan jag njuta av solskenet på avstånd men att gå ut i det skulle kännas som en överdrift.

Kan det vara så att saker och ting och dagar kan bli för vackra? För ljusa? Det verkar så för när jag ser ut genom fönstret på detta solgnistrande winter wonderland så kisar jag mest medan mina mungipor sjunker mot golvet. Jag blinkar med puffiga ögon och dricker min tredje mugg rejält nattsvart kaffe.

Otacksam jävel som jag är.

Nattuggla

2006-02-26T02:46:00.000+01:00

Det är ju ett märkligt begrepp ändå - "nattuggla". Det borde räcka med "uggla" egentligen så till vida det inte finns en hel räcka dagugglor också.

Klockan är snart tre och jag går min sista vandring runt de mentala tassemarkerna. Jag kollar vissa bloggar, reviderar fakta. Jag beundrar än en gång bilderna på de två nya pyttemånarna man hittat runt Pluto, som ligger uppe på Hubbleteleskopets sida. Jag drömmer utan att egentligen drömma. Stirrar ut i intet. Tar ett sista, antagligen ohälsosamt, glas vin. Bara för att jag kan.

Jag är ju verkligen som ett barn som inte vill lägga sig. Som om det roliga skulle ta slut då. För alltid.

Jag borde tänka mera som älsklingen som redan sover. Ibland kan jag känna mig svartsjuk på sängen med tanke på vilka läten hon låter när hon smiter under täcket. Hon är som en underbar tigrinna som sträcker på sig och njuter och sedan vilar på ett sätt som är få förunnat. Jag har sett henne somna på ett par sekunder. Andäktigt är det att se. Och ibland oerhört frustrerande.

Min sömn är mera som en gäckande gycklare. Den vill spela på mig och skickar tankar som är ämnade för allt annat än sömn. Är jag inte helt uttröttad kan jag ligga och stirra in i mörkret länge.

Men medan jag skriver det här lugnar sig min andning. Jag har fått skriva lite och jag frammanar hur det kommer att vara när jag kliver in i sovrummet. Hon kommer att grymta till. Jag kommer att omsluta mig av det ljuva täcket, och sedan det som är det absolut mest rogivande av allt.

Hennes doft.
Den får mig att komma till ro.
Som ett barn.

Idag var en bra dag.

Storstädning

2006-02-25T17:41:00.000+01:00

Kvinnan och jag konstaterade att det var dags. Efter en morgon med mycken kärlek och frukost hade vi lyckats uppmana så pass mycket energi att ordet "storstädning" kunde yppas utan att jag började grina.

Jag nästan såg fram emot det hela. Nästan. Det ska sägas att ett "nästan" i en värld där jag måste städa är att jämföra med ren extas i många andra världar.

Efter att ha gått igenom en tung period med mycken vinter, mycket jobb och bara allmän brist på ork då vi haft fullt upp med att, inte leva utan snarare, ÖVERleva, hade hemmet changserat under till och med min ytterst generösa toleranströskel. Därav "nästan". Att städa väl och länge är för mig kanske lika mycket ett sundhetstecken som att vi orkar och vill ha bra kärleksfullt sex.

Så nu var det definitivt dags. Pang Pang! Jag tar köket och sovrummet. Du tar vardagsrum och arbetsrum. Varsin cider först. På med "extended 80s" and then let's do it baybeh. Under de två timmar vi fejade kom jag på mig själv med att bli glad över att exempelvis se spishällen återta sin ebenholtzlika speglande glans. Jag kom på mig själv med att må bra över att för en kort stund mota undan smutsens dominans.

Nu har Kvinnan åkt iväg för att handla sista ingredienserna till en obscent god pizza vi ska göra. Både rucola och parmaskinka ingår. Eftersom jag åkte iväg imorse och fixade frukost får jag krypa ner i ett skållhett bad med en bok och en drink bestående av lite rom, lite vodka, lite bitter lemon samt juice av nypressade clementiner.

Jag tror jag ska kalla den "Oh you slay me".

Innan

2006-02-25T01:39:00.000+01:00

Det var mörkt ute och jag höll på att somna. Det var bara något jag var tvungen att göra innan tandborstning, toalett och zombievandring in till Kvinnan. Göra. Skriva ner. Här kanske. Det var bara något jag tvunget behövde få ur mig. Det var inget viktigt, men ett tankens cancergnag ville inte ge mig ro och upprepade att just det som inte är viktigt ibland kan vara viktigare än så. Det var som en dröm innan sömnen, ett fluffande av kudden när jag precis öppnat sovrumsfönstret. Det var den där nästan tentakelgripliga ilningen av kall luft.

"Ge dig inte! Som om du någonsin egentligen skulle kunna." Jag var tvungen att säga det högt. Kanske här. Jag var tvungen att slå in den spiken innan sömnen, för annars bara visste jag att sömnen skulle hänga löst ännu en natt.

Jag var tvungen att dyka djupt den här gången, det här livet, innan jag kunde vända tillbaka. Jag vet inte ännu om det var värt det, men min hand är hårt knuten medan jag rider inuti luftbubblan upp mot ytan genom mörkret. Jag är full av obligatoriskt tvivel, men min hand är hårt knuten kring min skatt som jag inte vet vad den är för något. Den är kanske bara en fråga, men min hand knyter sig och då får det allt vara som så att innehållet är värt resan.

"Ge dig inte! Som om det någonsin hade varit ett val. Som om din hand skulle kunna släppa taget."

Nej, jag tror inte det.
Inte idag heller.

Vilken charmigt ensamme man ur en Alan Moore-serie påminner mest om Robert?
	Rorschach
	Doctor Manhattan
	V
	John Constantine
	Alec Holland
	Nite Owl
	Comedian

Free polls from Pollhost.com