Monday, May 15, 2006

Det är ju fånigt att sakna Henne redan innan Hon har åkt


Inatt är allting statiskt. Kläderna hon har lagt ut på köksbordet ter sig som en studie i resa. Någon borde måla av. Skissa kanske. Kläderna kommer inte att ligga kvar länge. Imorgon åker hon hej och hå i tjänsten till Korea. Vi hoppas under två veckor men vet att det likaväl kan bli längre. It sucks.

Vi hann så långt idag med poolen. Äntligen verkar gropen klar. Såpass åtminstone att vi har kunnat bära ner allting som övervintrat på toppaltanen. Ställa i ordning. Bänglat så vi blev yra och gapiga, varma och svettiga, och till slut fick vi en hel del monterat. Och plötsligt står möjligheten där, inte som en hägring en tanke en besatthet, utan som en verklig gräns till det vi spanat efter, jobbat för.

Och då ska hon åka.
Det är så fel.
Hon har brännt sig i solen dessutom. Jag blir bara brun, men hon blir röd, som om detta faktum någonsin skulle kunna påverka hennes vilja att jobba i mål. Jag blir så matt tidvis, men det är hon som blir bränd av solen. Hon är så glad att vi hann så pass långt. Hon säger att hon hatar att behöva åka, och jag vet att hon hatar att inte vara här precis som vi hatar att hon inte är här. En stor del av denna natts sömnlöshet är att hon ska åka imorgon...

Jag står och blickar ut mot poolgropen. Gryningen jobbar ytterst divaartat bakom kulisserna innan den dagliga entren. Plötsligt rasslar bonussonen uppför trappan. Klockan är tre. Han är törstig och ropar efter mamsen.. Tyvärr är bara jag uppe, men han nöjer sig med ett glas vatten. Snart är det bara han och jag i närmare två veckor. OM vi har TUR. Inte måla Faen på väggen.

Jag tittar ut medan gryningen lever ut alla sina fantasier. Jag gäspar. Äntligen kommer sömnen. Jag tackar och tar emot och hoppas på en lång varm kyss innan hennes taxi kommer.

Sunday, May 14, 2006

Douglas Rushkoff

Det här är en författare jag inte haft en aaaning om ända till han började skriva en serie som heter "Testament" som kontrasterar det som händer i Bibeln med det som händer idag, eller rättare sagt: Tänk OM, det som hände i Bibeln hände IDAG. Mycket intressant serie man givetvis med fördel kan inhandla på Staffars Serier, hehe.

Anyway, karln har en blogg där han tar upp, åtminstone för mig, mycket intressanta ämnen som varför olika religioner tillåts spela sådan stor roll i olika länders styre. Ett citat:
"Like any other public health crisis, the belief in religion must now be treated as a sickness. It is an epidemic, paralyzing our nation's ability to behave in a rational way, and - given our weapons capabilities - posing an increasingly grave threat to the rest of the world."

Jag kan personligen förstå mig på och respektera religiös tro på det personliga planet men det finns tyvärr något just cancerartat över många religioners inbyggda mekanism att vilja omvända så många som möjligt. Det är väl där det börjar bli scary på riktigt för mig. För att inte tala om när diverse statsledare drar igång krig i Guds namn. En av de bästa serierna jag läste under det tidiga åttiotalet var Jim Starlins "Dreadstar". Inte för inte hette den stora überskurken där Lord High Papal, hehe. En kanske inte helt subtil serie men ändå en intressant utforskning av kombinationen stat och religion.

Anyway, det här skulle inte handla om min personliga tro, eller snarare brist på, utan om varför ni ska klicka på länken till Douglas Rushkoff här till höger. Han skriver smart och roligt. Och bara för att jag har haft en god morgon kommer här en liten bio om honom från Edge.org.

Dagens Bild

Hola! En ny blogg i min lista här till höger. Jag tycker alla presumptiva läsare av denna blogg ska ta sig en titt. Jag gillar tanken på fotobloggar och som sann seriefantast gillar jag givetvis tanken på att kombinera bild och text. Danne, you're one of the good ones! Du har blicken i bilden. Berättandet i bilden. Förstår mycket väl att du gillar David Lynch. Melikey! Lots! Fortsätt att berätta. Med bilder.

Thursday, May 11, 2006

David Lynch

Han är en av mina favoriter, en av de mera besynnerliga av dessa dessutom. Amazon har här låtit göra en liten intervju med det märkliga geniet p.g.a. en del nya DVD-utgåvor. Äntligen kommer exempelvis "Dumbland" och andra säsongen av "Twin Peaks". Det härligaste med att höra honom är hur lustfylld han låter när han pratar om filmskapande och hur faktiskt jordnära han låter när han pratar om de surrealistiska inslagen i hans filmer. Fast han föredrar att kalla dessa "abstraktioner". Interesting på riktigt.

Glad och yster och patetisk inatt och så ska vi på Georgie boy i oktober.

"It's natural
It's chemical (let's do it)
It's logical
Habitual (can we do it?)
It's sensual
But most of all.....
Sex is something that we should do
Sex is something for me and you

Sex is natural - sex is good
Not everybody does it
But everybody should
Sex is natural - sex is fun
Sex is best when it's....one on one
one on one"

- George Michael

Wednesday, May 10, 2006

Säg att jag inte är den ende...

Ja, jag vet att jag är en tidvis sjuk individ. Ett av mina särdrag är att jag ofta och helt oombett hör, nej inte röster, men väl musik inombords, spelad av en slags illsinnad associativ jukebox.

Nu när jag läser om Keith Richards och hans äventyr i en palm går en gammal stenkaka av Povel Ramel varv efter varv i huvudet:
"Far jag kan inte få upp min kokosnöt
Alla sätt jag prövat har vart fel
"

Det är så fint och naturligt på något vis! Synd att ingen spelade låten för Keef INNAN han fick något slags ekorrinspirerat storhetsvansinne.

Undrar förresten varför Keith Richards ständigt och jämt omtalas som rockens stora "survivor". Ja, visst, fine, nog har han överlevt en hel del, MEN med tanke på hur mycket av det han har överlevt som har varit självorsakat så borde man kanske snarare kalla honom rockens stora suicidala?

På jobbet

Jag sitter på jobbet och sliter med något som är himla brådis när telefonen ringer. Kollegan och jag har hörts ett par gånger på morgonen så jag utgår från att det är han.
- Staffars serier, kostar jag ändå på mig att svara med. (Man vet aldrig.)
- Ja, hallå. jag ringer och undrar om du har provat (någon sorts) shaving cream?
- Ehhh... Du, jag sitter på JOBBET och har verkligen inte tid med det här.
- Ja, men då återkommer jag.
- För att prata om rakkräm? Jag tror inte det. Men ring gärna tillbaka om du vill köpa nr 2 av "Portent".

*KLICK*

Jag är nog villig att sponsra en alldeles särskild plats i helvetet för telefonförsäljare.

Monday, May 08, 2006

Georgie boy


Dagens luverly är i alla fall att jag lyckats fixa biljetter till George Michael i Globen 22/10. Det var inte helt problemfritt då de inte helt förtroendeingivande männen bakom disken på Riddarspelet i Jakobsberg envisades med att någon dylik konsert inte existerade, trots att jag i ren desperation i det närmaste snöt dem med annonsen från DN. Helst hade jag velat ha biljetter i A-sektionen men när mannen som till slut lyckats få fram evenemanget envisades med att han minsann inte kunde styra någonting ändå erbjöd mig parkettbiljetter kände jag att det bara var att slå till. Eller bli utan. Och se det gick inte för sig.

Där "Pet Shop Boys"-konserten i juni ska bli kul bara för det att jag avgudar och det är min birthday samt det att Kvinnan inte varit på konsert sedan åttiotalet, så blir Georgie boy ändå mycket roligare då Kvinnan och jag avgudar lika mycket och klassar som sweet sweet lööövmusic... Oh yeah. Oh yeah.

För övrigt borde Ticnet förgöras!

Det är inte vår stil

Eftersom jag är professionell låter jag inte min tilltagande irro över annonsjobbet gå ut över kunderna. Munnen ler och söta professionella ord kommer ut medan jag inombords fnittrande får utlopp genom att tänka på en viss scen ur "High Fidelity". Senaste irrot är en herre som kommenterar det faktum att jag för hand skriver ner varje bok jag säljer med att det ju är rena hedenhös och att borde vi inte ha en dator framme vid kassan för att hantera lagret. Jag ler och säger:
- Hehehe, jaaaa du vet. Det där med tech är inte riktigt vår stil. (Kunden ler och tycker vi är förtjusande gammaldags.)

Inombords väller en geyser med ironi. Robert i ett alternativt universum hade kunnat slå sig för pannan på ett vansinnigt vis, spärrat upp ögonen och himlat samt tappat hakan och spraypaintat ordet "ironi" över hela bröstkorgen:
- Meeeen GUD! Vilken BRA idé!!!!!!!! Har jag ju bara inte tänkt på tidigare. Tackåtackförgenidraget!!!

Som om vi som jobbar här inte tänker tanken varje dag att en dator vid kassan nog hade varit himla smidig att ha... Som om den tanken inte hade tänkts i ungefär trettiofem tusen miljarder år, trots att universum bara ska vara 13,7 miljarder år.

Doy!

Så, rasten över. Ventilering fullgjord. You piece of ad you! You're goin' DOWN! You hear me! NOW!

My darlings are getting slaughtered

Annonsen jag jobbar med för Staffars Serier som ska in i VICE visar sig bli till just exakt den sortens träsk jag hatar. Små petsaker hakar fast i tiden och tär på humöret. Kunder börjar irritera mig, vilket kanske inte är så bra när man jobbar i butik, hehe. Jag känner mig värre än den lägsta amatör och förbannar mig för att jag inte bara lärt mig Illustrator tidigare. Jag har det hemma och det är ju inte fel att kunna, om vi säger så. Ju mer jag grottar ner mig i programmet inser jag hur bra det skulle kunna vara för en person som kan hantera det. Som det är nu så börjar jag snabbt skala ner mina ambitioner för att få tiden att räcka till. Vilket är synd. Eller kanske inte. Vi får se hur resultatet blir. Jag tror inte bara det har varit en efterkonstruktion de gånger jag insett att något jag skulle göra har blivit bättre just på grund av att jag har tvingats till förenkling. Verkligheten i form av ens egna begränsningar är den bästa yrkesmördaren av darlings (the kind you should kill) jag känner till.

Sunday, May 07, 2006

Oh God I hate the Back Seat Driver

Jag skulle ju verkligen vilja dra igång en liten bloggserie här om de vars bloggar jag lagt upp länkar till. Så att ni förstår att det inte bara handlar om en liten occasional fling. Hittar ni en länk till en blogg här så beror det på någon slags lööv.

Jag måste nog någonstans börja med Stefan som skriver TVÅ bloggar. En heter "Dagens Gnäll" och den andra "Saker som suger". Tänker inte länka för om jag ska uttrycka mig i dessa länkars namn så... Heyyy!!! Länkarna ligger liksom redan där i högermarginalen. Duuuh...

Jag vet inte vem Stefan är men han måste vara något slags mad mad genius för att bara komma på den briljanta idén att fokusera kring gnäll, kvetch, surt, indignation o.s.v.

Alltid underbar läsning! go there young jedi, and old jedi too!
Och till Stefans ära kommer så mitt überKVETCH. (Och neee Stefan! Du får för Faen inte starta Kvällens KVETCH! Den bloggtiteln är MIN!):

"BACKSEATDRIVERS SKA BEFINNA SIG NÅGON ANNANSTANS ÄN JAG!

De ska inte sitta bredvid mig när jag kör eller när jag skriver eller när jag skapar Gud vet Vad.

Det må vara vid ratten i en bil, eller vid en duk, eller vid en skärm full av Photo-Shop, alternativt valfri kompilator. Ska man sitta och titta på när jag jobbar ska man vara TYST! Eller ännu hellre inte finnas där.

Om man överhuvudtaget ska vara där finns det ETT BRA skäl, att jag har bett om det. Det betyder inte att jag har bett om en miljon goda råd som fuckar upp flödet av blod till hjärnan därför att jag överhuvudtaget undrar vad du gör där när jag försöker koncentrera mig.

När jag jobbar, d.v.s. skriver, programmerar, tecknar eller bara vill fokusera så finns det en regel som gäller och det är att försvinna om man vill att just jag ska kunna fullgöra uppgiften. Det kan låta osocialt och dålig teamplayer. Jag kallar det nog snarare modularisering och låt mig sköta mitt jobb och framförallt HÅLL KÄFTEN om du inte har något att säga som JAG har BETT dig om att tillägga med shugah on top!

Annars har jag ett fett alternativ och det är att SJÄLV ta över uppgiften och låta MIG sitta och kommentera, hahaha.

OBS! Har jag gått med på att uppgiften ifråga (typ bygga en pool) verkligen är en uppgift för FLERA så är jag spinnande som en kissekatt i mitt teamplay (unless you piss me off), men annars alltså RRRRRinte!
"

Eyyy, Stefan! Nu frågar jag! Var det kvetchigt enough för att hedra din sida?
All the Best!

POOL 1: Glimten i poolmammas ögon


Kvinnan hade en minipool. Våra tre badade vid ett tillfälle för två somrar sedan. Och jävlar vad de stänkte och höll på. Minipoolen liknade ett gelehallon med riktigt bra dansmusik i hörlurarna. Såg lite ostadigt ut om än underbart. Hon plåtade utan att veta vad hon skulle dra igång med det klicket och fotot gjorde henne bara så pass glad att hon bestämde sig för att skapa något ännu bättre.

Eh, och två av kidsen på bilden är mina DNA-mässigt, samt ett av dem bonusmässigt så jag bidde snabbt förförd. Det tog ett tag men till slut insåg jag att jag skulle bli poolpappa. Det här är början på historien om en lång, svår graviditet. För att alla som är helt ointressarade ska kunna skilja pooltramset från allt annat trams här i bloggen så kommer varje inslag i poolhistorien att börja på "Pool" och sedan en siffra som anger vilket poolinlägg det handlar om rent kronologiskt. Det tycker jag är riktigt skitsmart till skillnad från om jag bara startade en NY blogg: "Saker som växer och går överstyr och ballar ur med eventuella Hell's Angelsmedlemmar med sprängämnen men som ändå till slut blir alldeles cocktail och barbecueluverly".

Ja, på impopular demand så kommer bloggen även fortsättningsvis att INTE kosta 69 kronor.

I'm a cheap fuckin' slut of a blogger whore! Just tune in... mmm'kay?

Fortsättning följer.

Mediahora 2: Hur jag blev stylad till att tro att jag var elefanten Babar

Ja, det hade ju varit überfestligt om jag hade haft en alltigenom hemsk anekdot att ta med mig från sessionen med VICE. Titeln på magasinet förpliktigar. Nu blev det inte så. Jag tror faktiskt att jag var tillräckligt VICE för att det skulle räcka för dem utan makeover. Efter genombläddring av ett nummer är jag inte säker på vad det eventuellt betyder, men heyyy, det låter ganska skoj. "I was enough VICE, y'know!" Synd att jag inte bor i Miami, hahaha (Oh, I slay me!).

Så fort de gjorde entre i Essingekyffetsometimeslöövshack konstaterade Elin att min svarta T-shirt med självlysande (glow in the dark) femtiotalsskräckismotiv av LEGENDEN Jack Kirby var bättre än något de hade med sig. Frågan om skostorlek jag hade fått föll av vägkanten då inga skor erbjöds. Det enda jag ombads byta om till var ett annat par jeans än det par jeans jag redan hade på mig. Ingen jävlades med mitt hår. Jag fick visa upp godbitar ur min samling, bland annat mitt ex av "V for Vendetta" med en personligt dedikerad tuschskiss av David Lloyd och även mina tio lyxboxar "Carl Barks Library". Det var en stunds luverly chit-chat med kamerablixtar. Jag kan bara ana hur überjävlig jag kommer att te mig på bild.

Och här blir jag så less på mig själv för att jag inte uppfattade den danske fotografens namn. Den här killen visade det sig hade varit en av Barks guider i Köpenhamn när LEGENDEN Carl Barks äntligen fick komma utomlands och göra något slags world tour. Fotografen gillade min samling och insisterade på att plåta mig mot en vägg av böcker.

Tur är väl det. Resten av lägenheten under pågående renovering av fasaden är så pass lik Berlin under blitzen att det bara blir klyscha av alltihopa. Den där sortens klyscha som endera skriker "nörd som vägrar plocka upp efter sig (framförallt murbruk från fasaden)" eller "efter katastrofen" eller någon slags ohelig kombo of which we shall speak no more... tvi, tvi...

Poolkratern REDUX

Hahahaha, så fick jag äntligen tillfälle att använda ordet "redux" i en inläggstitel. You just gotta love it. Or not.

Anyway, (Ja, jag är FÖDD i USA. Jag FÅR missbruka engelska nästan lika mycket som svenska.) den här helgen började vi om med arbetet att färdigställa vår pool, med arenabaksida. Det är nästan lika mycket hybris som det låter och jag har en hel serie blogginlägg i "todo"-hinken.

Det kändes overkligt att stå där på botten av kratern vi åstadkom under ett nästan halvår och ta nästa steg. När vi avbröt i DECEMBER förra året gav vi bara upp, nästan kastade verktygen ifrån oss och gick i ide. Nu stod vi och blinkade i solljuset och kände raka motsatsen mot i höstas/vintras. Vi har inte så långt kvar. Vi har en plan.

Arbetet började ytterst ödmjukt. Jag tror att ordet "varsamt" är det jag är ute efter. Små, små uppgifter trädde sig själva på ett halsband av fågelperspektiv. Vi flöt. Vi gick aldrig i vägen för varandra. Muttrade, pratade, pussades ibland och jobbade. Hennes axel smakade salt av svett. Vi skrattade åt våra fläskiga magar.

På kvällen hade vi åstadkommit. Och just där och då i den snabbt kylande kvällsluften medan vi blickade över dagens nya erövring, blev jag påmind om att hur mycket bullshit det än låter som, så finns det kanske flera skäl än att få en egen pöl för att utsätta sig för en hybris, en närmast övermäktig uppgift.

Tuesday, May 02, 2006

Mediahora

Jag skulle nog kunna bli en riktig mediahora. På jobbet idag har jag fått i uppgift att göra en halvsidesannons för Staffars Serier till gratistidningen Vice. Det är sådana här stunder man verkligen blir varse hur det fungerar på mindre företag. Har jag någonsin pulat med Illustrator som är programmet annonsen måste vara gjord i? Näää... Spelar det någon roll? Näää... Jag är en sådan fullkomligt dumglad amatör, haha. "Jack of many trades, master of none." Som tur är har jag en bok hemma som behandlar programmet. Måste plugga ikväll.

Anyway, för att ta reda på lite mera om tidningen ringer jag upp den svenska redaktionen för att förhöra mig om var de lägger ut tidningarna. Jag får prata med Elin som rart erbjuder sig att fixa över ett ex. "Tidningen brukar ta slut överallt och det vore ju onödigt om ni fick springa till Götgatan utan att hitta någon." Vi pratar vidare om numret som vi ska annonsera i som är ett helt temanummer kring serier, bland annat med omslag av gamle MAD-tecknaren Al Jaffee, samt material av Robert Crumb, Martin Kellerman m.fl. Det framkommer att de letar efter sex stycken riktiga seriesamlare för att göra ett fotoreportage kring. Hon undrar om jag samlar, och jag svarar entusiastiskt och rungande ja givetvis. Ni kan tänka er fortsättningen... Jag har väldigt lätt för att säga ja ibland.

Vid fyratiden tittade Elin själv över med ex av tidningen. Himla professionellt! Sedan tog hon ett foto för att STYLISTEN skulle få något att jobba med. Vid sextiden fick jag ett mail där de undrade om skostorlek och Göddam om de inte ska HEM till mig också. Det här börjar bli fnittrigt scary. Visst lyckades jag städa hyfsat till Kvinnans besök nu i helgen men det är inget mot hur jag bara måste tokröja NU. Och fnula över hur jag ska visa upp da collection. Jeeeeepers... Och sen har vi Staffan som inte kan sluta flickfnittrande papegojlikt upprepa "mediahora". Ja, jag antar att jag får ta det.

Oh well, samtidigt har det här potential att bli en otroligt bra grej för butiken, och det kommer definitivt att vara en erfarenhet, förhoppningsvis inte bara en pinsam sådan. Stylist, hehe. Den personen har lite att jobba med om jag säger så. Och det har jag med. So much to sortera, so little time!

Jag vill vädra mina satans eftertankar

Har någon av er som läser det här varit med om liknande? Man har en stor text inombords, och det spelar ingen roll om det är en roman eller bara ett längre blogginlägg, och man har en massa idéer och färdiga formuleringar inombords som ligger där och marinerar i minnets sälta. Så, när det är dags att skriva har man ingen lust.

De där meningarna ter sig bara larviga och skulle de eventuellt verka dugliga så går det inte att skriva runt dem. Så att de får ett sammanhang. De sitter där bara på ett kallt vinddraget fält och väntar på bödeln som tatuerat i sin panna "kill yer dahlinks". Han är full. De faktiskt riktigt bra meningarna fryser och undrar vad de gjort för ont. De har INTE gjort något ont, men JAG satte mig inte ner och skrev klart min text innan bäst-före-datum... Nej, för jag trodde i min enfald att lite tid skulle ge eftertanke.

Det är så många som dissar inspirationen men om inspirationen och ögonblicket faktiskt ÄR en metod? Det är skillnad på långkok och en snabbt ihopslängd überpasta. Bägge har sina berättigade skäl att existera.

Jag önskar bara att jag kunde bli mera professionell när jag ska skriva. Inte slösa med ögonblicket. Inte vara rädd för eftertanken. Kunna se skillnaden på i vilken mapp jag ska sortera olika texter, så att det inte blir som nu där vissa texter bara dör sotdöden i eftertanken och andra riskerar att snubbla ihjäl sig... Nej, förresten. Jag har INGET problem med det jag skriver NU. Däremot eftertanken, "todo"-listan...

Jag har inte råd med mentalt baggage. Jag måste skriva NU eller inte alls. Fast ibland vill jag bygga större. Vad gör jag då?

DET ska jag skriva om imorgon.Tror jag...
Vad sa jag?

Duh...